Oh, what a night

Det finns en tillställning som heter Ladies Night. Den är inne på sitt femte år och turnerar runt till Sveriges i varierande grad kommunsponsrade sport- och nöjesarenor. Upplägget är enkelt. Diverse artister av manligt kön uppträder tillsammans i en show enligt det gamla och beprövade konceptet ”lite sång, lite dans och lite naket”.

Nå, så mycket naket är det nog inte, men det ska åtminstone hintas lite ekivokt om nakenhet. I årets upplaga är det Andreas Johnson, Brolle, Måns Möller, Martin Stenmarck och Stephen Simmonds som roar en publik som, vilket namnet antyder, består enbart av kvinnor.

I dagens DN publiceras en recension av Ladies Night. Den är, från första till sista ord, alltigenom hånfull. Den är inte skriven för någon som någonsin skulle köpa en biljett till Ladies Night. Den är skriven för alla de som aldrig någonsin skulle göra det. I den meningen är det en meningslös recension. Den bara stärker de som inte vill konsumera denna tjänst i övertygelsen om att de gör rätt. Den upplyser däremot inga presumtiva konsumenter av Ladies Night-biljetter om huruvida showen skulle uppfylla deras förväntningar.

Det behöver den kanske inte göra heller. DN På Stans målgrupp är inte Ladies Nights målgrupp. DN På Stans målgrupp gillar däremot lustmord av folkliga nöjen, vilket förmodligen gör att recensionen sitter som en smäck ändå.

I mitt Twitterflöde uttrycks idag viss avsmak och upprördhet över DN På Stans hånfulla text. Inte för att någon i mitt twitterflöde någonsin skulle låta sig ertappas på något så ocreddigt som Ladies Night, men för att man anar ett elitistiskt folkförakt i artikeln. Sådant får man inte ägna sig åt. Man får gärna hata kommersen, ytligheten, de platta könsrollerna, musiken, smaklösheten och… ja – det mesta med Ladies Night.

Men man får inte ogilla publiken och dess smak. Och visst. Det är en i grunden sympatisk inställning.

Som motvikt till DN-texten rekommenderar mitt Twitterflöde en annan text, publicerad i Göteborgsposten av frilansjournalisten Elin Grelsson. Det är på många sätt en riktig rekommendation. Den här texten är intressantare, den hånar inte publiken och den tar sig an könsrollandet och höftrullandet ur en mer seriös och samtidigt mer varsam och respektfull synvinkel.

Ja, det funkar bättre. Grelsson avslutar därtill i dur och det är befriande. Trots alla hennes invändningar kan hon inte bortse ifrån hur glada alla verkar. ”Jag har aldrig sett så många lyckliga människor på samma ställe som under den här kvällen”, skriver hon.

Men frånsett tonläge så gör ju ändå båda texterna ungefär samma poänger. Arrangemanget är för kommersiellt, det strömlinjeformar könsrollerna in absurdum, det objektifierar män och förminskar kvinnor. Båda skribenterna är bekymrade. Bekymrade över samtiden. Bekymrade över dessa massor av människor som inte bara lever fel utan dessutom låter sig roas på fel sätt.

Ingen av skribenterna skriver för publiken. Båda skriver om dem, rapporterar från en exkursion. Själv förstår jag inte vitsen – oavsett tonläge – med att bekymra sig över företeelsen Ladies Night. Orka störa sig på att folk har kul, liksom.

Uppdatering

Elin Grelsson skriver själv en kritik av DN-texten på Newsmill.