Snarast en etikettsfråga

I morse hörde jag en representant för kyrkan intervjuas i Studio Ett med anledning av debaclet när Sverigedemokraterna tågade ut ur Storkyrkan häromdagen. Efter lite diskussion fram och tillbaka föreslår intervjuaren att hon kanske inte ser vad det är som upprör eftersom hon helt enkelt håller med biskopen Eva Brunnes. Jo, det gör jag förstås, blev svaret.

Liknande resonemang flög fram och tillbaka i gårdagens Kvällsöppet i TV4. Nalin Pekgul och Rossana Dinamarca förklarade gång efter annan att Jimmie Åkesson och SD måste tåla kritik och att han måste förstå att eftersom han företräder en rasistisk politik så kommer människor också klandra honom för det.

De poängerna är i sig helt riktiga. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna är sanslöst ömfotade. Men diskussionen om vad som hände i Storkyrkan handlar inte om vem som gillar antirasistiska budskap eller ej. Inte heller om vem som har vilken åsikt. Det är, enkelt uttryckt, en etikettsfråga.

Jag kan inte räkna hur många gånger jag hört den kraftigt förenklade skildringen av händelsen som går ut på att biskopen sa att ”alla är lika värda” varpå de närvarande sverigedemokraterna sa ”Nä nu jävlar” och tågade ut. Nå. Riktigt så enkelt var det inte.

Tillhör det god ton att Eva Brunnes refererar till en politiserad demonstration i en gudstjänst som ingår i de ritualer som ingår i riksmötets öppnande?

Nej, jag tycker inte det. Eva Brunnes hade kunnat markera tydligt mot rasism utan att för den sakens skull ansluta sig till en demonstration där det sades att Sverigedemokraterna borde lämna landet etcetera. Det är helt enkelt osnyggt i just detta sammanhang och det hade varit fullt möjligt att markera mot rasism på ett annat och bättre sätt.

En utmärkt text om hela saken finns att läsa hos statsvetaren Andreas Johansson Heinö. Han sätter, som det brukar heta, huvudet på spiken.