Frihetsvännen Mario Vargas Llosa

Nobelpriset går till diktaren Mario Vargas Llosa, men det kommer förstås att leda till ökat intresse även för hans politiska engagemang. Han kandiderade på en liberal plattform i det peruanska presidentvalet 1990 – för att även de fattiga ska ha rätt att driva näringar och få sin egendomsrätt erkänd – och är en frihetlig röst från en kontinent där liberalismen för det mesta har stått högre i retoriken än i praktiken. Hans bild av utvecklingen kommer väl till uttryck i denna intervju som Johan Norberg har gjort för Neo.

Här konstaterar han bland annat att många latinamerikanska reformer genomförts i liberalismens namn men i realiteten slutat med gammal vanlig klientism. Offentliga monopol har blivit privata monopol och makthavarna själva, deras familjer eller vänner, har lagt beslag på ägandet. På så sätt går man ur askan i elden: Det faktiska läget blir i stort sett lika illa som förut men liberalismen blir misskrediterad på kuppen.

Samtidigt är han hoppfull. För numera finns även en annan stark trend. Att makthavare genomför liberaliseringar som de kallar för något annat, och då blir åtminstone verkligheten på kort sikt bättre. Apropå president Lula i Brasilien säger han: ”Visst finns det för mycket korruption i hans parti och regering, men trots retoriken – som alltid är antiliberal – så sker liberala reformer.”

De intellektuella motstånd mot liberalismen har mattats av, menar Vargas Llosa, som konstaterar att de lämnat marxismen och anammat demokratin men också att de gör det utan entusiasm: ”De är inte glada, för demokrati är inte perfekt, och intellektuella är ofta utopister som vill ha perfektion.”

Men hellre en ledsen demokrat än en glad vänsterextremist.