När Sahlin recenserar regeringsförklaringen

Mona Sahlin småhotar med misstroendevotum genom att påpeka att hon inte tänker ställa ett just nu. Det vill säga, hon förklarar för Expressen att möjligheten alltid finns.

Vilket torde vara oomtvistat. Det gör den.

Inte nog med det. Inom en inte alltför lång tid kommer förtroendeomröstningar vara ett krav efter varje val. Tanken är att detta ska resultera i en starkare regering. Jag förstår den tanken, även om kravet inte med nödvändighet innebär att regeringen uppfattas som starkare. Snarare kommer det ge små och enskilda koalitionspartier betydligt större utpressningsmöjligheter, vilket snarare innebär svagare regering. Men det är en helt annan diskussion.

Sahlin ger sig i sin kritik in på att jämföra med 2002 och hylla sig själv för att inte agera som oppositionen gjorde då. Då blir det lite skevt. Situationerna är jämförbara i så måtto att Socialdemokraterna gick fram något i valet 2002, liksom Alliansens andel av rösterna ökade i årets val. Stödet bland väljarna har kort sagt ökat. Och stödet för Alliansen är förstås bra mycket högre än vad S hade 2002. Lägg den parlamentariska situationen till detta och det blir ganska uppenbart att om Sahlin hade, som hon säger, ”sprungit direkt upp till talmannen” hade det kort och gott slagit tillbaka på henne.

Att hon inte gör det är inte ett utslag av fantastiskt och oegennyttigt ansvarstagande. Det betyder att S fortfarande har något strategiskt vett kvar. Vilket i och för sig är glädjande givet hur man hanterade talmansfrågan…

Sahlin är inte helt oväntat kritisk mot regeringsförklaringen. Det är förstås en tradition och Sahlin vore inte en oppositionsledare om hon inte var just kritisk. Hon gör sitt jobb, helt enkelt. Emellertid är hennes kritik helt inriktad på det politiska spelet.

Hon verkar inte ha några innehållsliga invändningar, utan recenserar i stället regeringsförklaringen utifrån att Reinfeldt i denna inte förklarade ”hur han ska regera i minoritet” och att han inte detaljförklarade hur han tänkte samarbeta med oppositionen. Detta har fått Sahlin att tvivla på huruvida Reinfeldts samarbetsambition ens är seriös.

Okej. En liten invändning i sammanhanget är möjligen att regeringsförklaringen inte är ett särskilt lämpligt dokument för dylika förhandlingar. Det vet Sahlin mycket väl. Och eftersom hon nu intresserar sig för år 2002 kan vi ju alltid göra en liten jämförelse.

Vad sade statsministern i gårdagens regeringsförklaring avseende eventuella blocköverskridande uppgörelser? Jo, han sa så här:

Regeringen kommer att eftersträva breda och ansvarsfulla lösningar i riksdagen, där det kan vara naturligt att löpande föra diskussioner med främst Miljöpartiet men även Socialdemokraterna när förutsättningar ges.

Mhm. Sant. Han säger inte exakt i vilka frågor och vilka överenskommelser han har tänkt sig och han ger inga förhandlingsbud. Det är sant. Men. Vad sade statsminister Göran Persson i sin (minoritets)regeringsförklaring 2002, avseende uppgörelser och samarbeten? Jo, han sade som följer – och då har jag letat både efter omnämnanden av samarbetspartners inom det egna blocket och eventuellt blocköverskridande dito…

”Fyra år av hårt arbete stundar. I denna kammare kommer demokratins två sidor att manifesteras. Å ena sidan meningsutbytet: idéernas och värderingarnas brytning mot varandra. Å andra sidan besluten: kompromisserna och sammanvägningarna. Så är det, så måste det vara i en levande demokrati.

Stora utmaningar ligger framför oss, men också stora möjligheter. (—) Vårt ansvar gäller Sverige, men också den omvärld vi är så beroende av. Låt oss mötas i en ny anda av samförstånd som bryter ned gränser och hinder, för att tillsammans bygga ett tryggare och starkare Sverige.

Ah. Supertydligt ju! Inte minst Miljöpartiet måste ha känt sig rejält inbjudna efter det där!

Man undrar hur Sahlin hade reagerat om Reinfeldt hade varit lika vag igår som Göran Persson var 2002. Apropå vad som är seriöst…