Egennyttig solidaritet är en motsägelse

Den svenska socialdemokratin var extremt framgångsrik i att
skapa en politik som förenade egennytta med solidaritet, skriver s-bloggaren Marika
Lindgren- Åsbrink, i ETC.

Det är en bra beskrivning av hur de generella välfärdssystemen skapats för att öka acceptansen för stora transfereringar människor emellan.
Den medelinkomsttagare som får barnbidrag själv tycker säkert att det är mer
rimligt att även andra får barnbidrag. Det är, som Lindgren-Åsbrink skriver, ”listigt”.

Samtidigt måste man erkänna att det är något märkligt med
offentliga transfereringssystem där 4 av 5 skattekronor går tillbaka till samma
individ över livsloppet. Är det verkligen nödvändigt för att upprätthålla
acceptansen för stöd till dem som har det sämst?

Dessutom: är det solidaritet? Kan man
överhuvudtaget tala om solidaritet om det är något vi gör av egenintresse? Även
om det, enligt Lindgren, leder till ett gott utfall? Och hur påverkas vi av att
de offentliga systemen på det här sättet tar över ansvaret för solidariteten?
Finns det inte en risk för att vi själva blir mindre solidariska? ”Varför ska
jag ställa upp, det sköter väl någon annan?”

Människan är långt ifrån ofelbar eller helt igenom god, men
är det möjligen så att vi kan lära oss att bli lite bättre? Och hur blir vi annars?