Tankar inför regeringsförklaringen Reinfeldt 2:1

I regeringen Reinfeldt 1 bildade regeringsförklaringarna som alltid ett slags mönster. Det är inte enbart så att de innehållsligt spaltar upp reformområde efter reformområde. Också i exempelvis omfånget kan man utläsa något om regeringen.

Och i någon mening är väl regeringsförklaringarna också retoriskt utformade för att ge en fingervisning om regeringens ambitioner.

Den första regeringsförklaringen, från 2006, var betydligt längre än de efterföljande. Den rymde näsan 6500 ord, och var så nära en katalog i sin utformning som möjligt. Snart sagt varje politikområde avhandlades. Helt naturligt: det var en följd av landets och omvärldens förväntningar på att få reda på vad den sprillans nya regeringen skulle innebära.

Något större utrymme för retorisk finess gavs inte. Vilket kanske också var ett resultat av att staben och talskrivaren ju bara hade haft någon vecka på sig på nya jobbet. Temaorden för regeringsförklaringen var förnyelse och gemensamt.

Första stycket konstaterar att fyra partier ”har enats om att bilda en regering för att förnya Sverige”. Det sista stycket anknyter, men nu omfattar gemenskapen hela befolkningen och inte bara de fyra partierna: ”Den här regeringen sätter sin tilltro till våra gemensamma krafter. Arbetet för att nå fram gör vi tillsammans.”

Den andra regeringsförklaringen, från 2007, blev avsevärt kortare än den första. Den är cirka 3500 ord lång. Denna förkortning är möjlig därför att man, som man sedan gör även kommande år, hänvisar till tidigare regeringsförklaring och säger att politiken ligger fast.

Här har förnyelsen från den första regeringsförklaringen klätts i en mer poetisk – möjligen socialrealistisk – dräkt. Första stycket berättar om hur folket vaknar ute i landet:

I morse ringde väckarklockorna runt om i vårt land. Sverige vaknade till en ny dag. För en del stundade en dag på jobbet med kollegorna. För våra barn en ny dag i skolan eller hos kompisarna på förskolan. En student på någon av våra högskolor gav sig iväg för att läsa på inför en stundande tenta. En äldre människa fick kanske besök av hemtjänsten som tittade till henne med frukost. På något av våra sjukhus blev en patient undersökt efter gårdagens operation.

I sista stycket, efter att politiken förklarats, är det åter gryning.

Det lägger grund för att de människor som lever i vårt land i morgon ska kunna vakna upp till en ny dag. En bättre dag.

Pajigt? Jovars, men det är inte Obama vi har som ideal i svensk retorisk tradition. Syftet med retoriken om den nya dagen är naturligtvis att signalera att det förnyelsearbete som utlovats nu är igång, och att en ny och bättre värld snart går att se.

Och 2007 var regeringen Reinfeldt Europas mest reforminriktade regering.

I den tredje regeringsförklaringen, från 2008, krymper omfånget ytterligare, till att landa på drygt 3000 ord. Dessutom förändras tonfallet. Fokus ligger inte längre lika mycket på själva förnyelsen – nu handlar det mer om att världen förändras och att nya tider kräver nya politiska åtaganden. Vidare kan man ana en skiftning mot en nationalromantisk ton, där regeringen axlar rollen som hela landets verkliga företrädare.

I första stycket heter det att ”Berättelsen om Sverige skiftar”. På slutet får man veta att politiken är följsam i det skiftet.

”Det politiska uppdraget förändras över tid. Det skiftar med samhällets utveckling, liksom människors farhågor och förhoppningar. Värderingar, principer och idéer äger alltid sin egen tyngd, men måste utgå från samtidens utmaningar för att få verklig genomslagskraft.

Sverige är ett land där värden som frihet, ansvar, gemenskap, trygghet och rättvisa står djupt rotade. Dessa värden är sprungna ur vår historia och formade av våra erfarenheter och möten människor emellan. Vi ser dem som viktiga för att vi ska kunna leva ett gott liv, men också för att känna att vi kan göra andra rättvisa.

Vi vill slå vakt om vår frihet som nation, vår demokrati, vår rätt till personligt självbestämmande och våra möjligheter att utvecklas som människor.

Vi vill kunna ta ansvar för våra liv, våra medmänniskor, vår natur och vår omvärld.”

Mer storsvenskt blir det knappast i en regeringsförklaring. Landsfadern Reinfeldt är född.

I regeringsförklaringen från 2009 blev omfånget åter större. Med 4500 ord landar den mitt emellan det första årets fullängdare och de två föregående årens mer korta historier. Regeringen ville summera mandatperioden, får man anta. Dessutom ställde EU-ordförandeskapet extra krav.

Men 2009 var landet också inne i en ekonomisk kris. Retoriken speglar oro. Första stycket talar om oväder.

För ett år sedan kunde vi skönja tätnande moln vid horisonten. Mörka moln som vittnade om att en storm var i annalkande. Den kom från andra sidan Atlanten.

I näst sista stycket, efter att politiken är förklarad, lovar man att ovädret ska försvinna.

Vägen till fler jobb och lägre arbetslöshet kommer att bli lång och mödosam, men vi ska rida ut stormarna och få molnen att skingras.

Till regeringsförklaringen 2009 märktes också att Reinfeldts stab och talskrivare blivit varma i kläderna. Här leker man med retoriken. Inte bara har man en poetisk – återigen socialrealistisk – betraktelse om utanförskapet:

Arbetslöshet tär snabbt på en människas själ. När företaget kring vilket livet kretsat lägger ned eller flyttar från orten. När klockradion inte längre sätter igång en ny arbetsdag. När telefonen tystnar. När spegeln på väggen är det enda sällskapet och det sociala nätverket trasas sönder. Om sedan dagarna utanför blir till månader och månaderna blir till år. Om den egna utbildningen känns föråldrad och man inte längre känner sig sedd eller efterfrågad. Då är det lätt att ge upp.

Man tar sig också friheten att erövra Olof Palmes gamla slagdänga om att ”Politik är att vilja” som man upprepar flera gånger. Nu heter det dock:

”Politik är att välja.”

Det nya, enda, arbetarpartiet var fött.