Mårten Schultz svarar: Upphovsrätten behövs men det gör den inte identisk med äganderätt

För mig är det ett personligt
rekord. Jag har aldrig skrivit något som blivit föremål för så
många feltolkningar som min oped i SvD i söndags (3/10). Efter att ha
plöjt igenom mängder med sura mejl och irriterade kommentarer
har jag läst igenom min text några gånger till. Även efter dessa
genomläsningar kan jag konstatera att i princip inget av det som
upprört så på djupet faktiskt finns med i texten.

Eftersom ingen
tycks orka läsa texten från i söndags – och då är den ändå
bara 2 900 tecken (vilket ju inte är någonting, som jurist behöver
jag minst femtusen tecken för att beställa en kopp kaffe) så tycks
det finns anledning att uttrycka min inställning i punktform som
torde omöjliggöra missförstånd.

1) Jag vill inte
avskaffa upphovsrätten.

2) Jag skrev
inget i min krönika om att avskaffa upphovsrätten.

3) Jag anser
inte att upphovsrätt är oviktigt. (Jag livnär mig till viss del på
den. Härvid kan jag till exempel meddela att min doktorsavhandling
fortsätter att generera goda intäkter. Förra året sålde den i
åtta exemplar.)

4) Jag anser att
det är omöjligt att tala om upphovsrätt som en äganderätt eftersom
det är just för att det vanliga äganderättsparadigmet inte
fungerar som vi behöver särskilda regler för upphovsrätt. Det är
en grundläggande skillnad på att köpa en fysisk sak och en kopia
av ett verk.

5)
Upphovsrättens rättspolitiska fundament är annorlunda än
fundamenten för rätten till liv eller äganderätten.

6) Argumenten
för upphovsrätten är i första hand ekonomiska eller på annat
sätt instrumentella.

7) Äganderätt
vilar inte enligt min mening – det här är min filosofiska åsikt
– på sådana instrumentella argument. Äganderätt har ett
intrinsikalt värde, ett egenvärde, i ett gott samhälle.

Ingen av dessa
punkter torde vara kontroversiell utifrån gällande rätt med
undantag för den sista. Den sista punkten har dock inte varit
föremål för kritik utan det är de tidigare punkterna som har
givit upphov till reaktioner. Framför allt i form av missförstånd.
Av alla missförstånd kring min artikel intar förre
utbildningsministern (och min statsrådsidol när jag var tonåring)
Göranssons något av en särställning i sin raljans kring att
”patenträtten kanske bara räcker till Märsta”. Jag antar att
det skall vara ett skämt. Det är i sådana fall sympatiskt, för
gudarna ska veta att upphovsrättsdebatten inte direkt präglas av en
skämtsam stämning. Men det är ett avslöjande skämt.

Jag har nämligen
inte nämnt patenträtt med ett ord. Genom sin sammanblandning av
olika rättsområden åskådliggör Göransson ett av de två stora
problemen med dagens upphovsrättsdebatt: Oförmågan att särskilja
olika rättsliga/rättspolitiska frågor från varandra. Den
oförmågan framstår som större hos dem som vill försvara det
nuvarande rättsläget. Olika slags rättigheter blandas ihop på ett
sätt som omöjliggör ett rationellt samtal. Det var poängen bakom
mitt exempel med skjortan. Min jämförelse mellan ett köp av en sak
och av en låt var ingen metafor, det var en jämförelse som syftade
till att klargöra det helt självklara att det är något helt
annat att köpa en sak än att köpa en kopia av ett massproducerat
verk där marginalkostnaden för att ”tillverka” en extra kopia
är väldigt låg. Det är äpplen och päron.

Göranssons patenträttsskämt
illustrerar också det andra problemet stora problemet med
upphovsrättsdebatten, nämligen polariseringen. Debatten har blivit
ett skyttegravskrig där missriktade metaforer (fildelning är
stöld!; upphovsrättslobbyn är maffia!) och nedgrävda positioner
medför att varje inlägg prompt ska sorteras in i ett av två läger.
Det är enbart med en sådan svart-vit syn som det går att tolka en
krönika som handlar om terminologi och ontologi som ett angrepp på
upphovsrätten.

Det är synd på rara ärter.
Upphovsrättsdebatten har nämligen potential att kunna vara så
mycket mer, något så ovanligt som en juridisk fråga som
intresserar och engagerar även andra än de närmast sörjande
(dvs jurister). Men i stället för ett fruktbart samtal så kastar
man pajer på varandra. Jag kan tycka att det finns något litet
närmast tragiskt över detta. När äntligen en rättspolitisk fråga
spricker igenom och blir en allmän angelägenhet så blir det på
bekostnad av sakfrågan. Ah, the tragedy of the lawyers.

En mer utförlig text om skillnaden
mellan olika slags rättigheter finner man här.