Claes Arvidsson
Johan Kihls (m fl) inlägg på ledarbloggen 26/9 är ett glädjande tecken på att försvarsdebatten börjar få substans igen. Framsynta förslag framförs, t ex att återinföra en hotbaserad försvarsplanering och att öva förbanden för krigsuppgifter i stället för de polisiära uppgifter som gäller i Afghanistan.
Kihl sågar den försvarspolitik som inte minst han själv gav underlag för i starten av den ominriktning som har lett till en försvarsmakt i dag, den som varken kan leva upp till ambitionerna nationellt eller internationellt. Det är klädsamt med en sådan ”pudel”. Men det krävs djupare analyser för att Sverige skall bli ”ett folk med försvar”:
Klarlägg orsakerna till att politikerna kritiklöst har litat på att från Pentagon hämtade lösningar är lämpade för småstaten. Begreppen RMA (Revolution in Military Affairs) och NBF (Nätverksbaserat försvar) har uppenbarligen förvirrat politikerna.
Gör en strategisk studie av realistiska försvarskrav och försvars resurser som grund för de avvägningar inom försvarspolitiken som krävs men som nu svävar i luften. Sådana studier har dessvärre inte gjorts i svensk försvarspolitik efter det att dåvarande ÖB Helge Jung presenterade en strategisk studie 1945, där förefintliga krav och förefintliga resurser vägdes mot varandra. Men den studien gillades inte av försvarsgrenschefer och av försvarsindustrin. Den glömdes därför bort.
Det är dags att nu göra en seriös och modern strategisk studie.
Carl Björeman
Generallöjtnant