Johan Kihl mfl sågar försvarspolitiken

I Willhelm Agrells bok Fredens illusioner beskrivs Johan Kihl som en av arkitekterna när ritningarna för det nya försvaret drogs upp i slutet på 1990-talet. Agrell skriver vidare att Kihl numera till kritikerna. Nu skriver Kihl på ledarbloggen tillsammans med två andra försvarsdebattörer om vad de anser behöver göras för att svenskarna inte ska vara ett folk utan försvar.

Utgångspunkten är den ensidiga svenska Solidaritesdeklarationen.

**

Ett av fundamenten i den nya svenska
säkerhetspolitiken är den så kallade Solidaritetsdeklarationen.
Den innebär att Sverige inte kan avstå från att agera om ett annat
EU-land angrips militärt, och att Sverige på samma sätt förväntar
sig att andra EU-länder hjälper Sverige vid ett angrepp.

Solidaritetsdeklarationen kräver att de senaste årens avveckling av
svensk försvarsförmåga och ambitionslösa försvarsplanering
ersätts av en ny, målmedveten och handlingskraftig försvarspolitik
som innebär att de fundamentala bristerna i den nuvarande svenska
försvarsplaneringen åtgärdas.

Alla är överens om att det var
nödvändigt med en förändring av det gamla invasionsförsvaret när
det säkerhetspolitiska mönstret förändrades. Men förändringen i
uppgifter och organisation innebär ju inte att de grundläggande
kraven på en försvarsplanering kan överges. Det fanns viktiga
delar i uppbyggnaden av invasionsförsvaret som gav Sverige
trovärdighet gentemot omvärlden – såväl vänskapligt sinnade
nationer som potentiella fiender.

Denna trovärdighet baserades på
en säkerhetspolitisk ambition, en genomtänkt försvarsplanering,
ett väl fungerande beredskapssystem, en genomtänkt organisation
samt förband som övade för sina uppgifter.

Vi hävdar att dessa grundläggande
komponenter för en trovärdig svensk försvarspolitik saknas i
dagsläget. Vi menar därför att regering och riksdag skyndsamt bör
ta initiativ till att rätta till de allvarliga bristerna:

Det måste tas fram en klar
säkerhetspolitisk ambition, nationellt, för närområdet, i
EU-samarbetet och globalt – i nämnd prioritetsordning. Under de
senaste åren har fokus legat på internationella uppgifter på
bekostnad av det nationella försvaret. Detta har uppmärksammats
och en debatt har uppstått.

Utan att egentligen vidta några
genomgripande effektfulla försvarspolitiska åtgärder för
närområdet har företrädare för den nuvarande försvarspolitiken
ägnat sig åt att försöka övertyga svenska folket om att smärre
insatser på andra sidan jordklotet också påtagligt stärker
Sveriges försvarsförmåga i närområdet. Detta är svårt att tro
eftersom vare sig hot eller svenska ambitioner i norra Europa finns
beskrivna.

Det måste finnas en
försvarsplanering baserat på de hot som kan riktas mot de
svenska ambitionerna. Inga militära hotscenarier för närområdet
är beskrivna i dag och ingen krigsplanläggning genomförs. Detta
trots att försvarsbesluten talar om att militära hot inte kan
uteslutas på sikt och att hjälp till Baltikum mer eller mindre har
utlovats!

Det måste finnas ett
beredskapssystem som visar hur man från dagens situation
steglöst kan gå mot eskalerande kriser eller i värsta fall rent
krig. Den utomordentligt tunna svenska förbandsstrukturen lämnar
statsledningen i ett läge där begrepp som uppehållande försvar,
gradvis upptrappning, reserver, försvar av befolkningscentra eller
skydd av den politiska ledningen nästan blir utan militärt
innehåll.

Kort sagt måste det ifrågasättas om landets ledning
har några verkningsmedel kvar för att leva upp till utgivna löften
och stå emot ett annat lands fientliga ambitioner.

Organisationen måste
anpassas till det nya slagfältet, vilket inte kommer att se ut
som det vi planerade för under kalla kriget. Att som vissa föreslår
försöka återskapa några beredskapsbrigader enligt gammal modell
är att backa in i framtiden och löser inte problemet.

Förbanden måste övas för
krigsuppgifterna. De uppgifter som idag löses i de
internationella insatserna är mer av polisiär karaktär, även om
vissa strider förekommer. De är av helt annorlunda karaktär än
de uppgifter som förbanden skall lösa i krig i närområdet.

Detta är allvarliga brister inom ett
av statsmaktens kärnområden och som, enligt vår uppfattning, måste
åtgärdas snarast för att Sverige på ett trovärdigt sätt ska
kunna leva upp till Solidaritetsdeklarationen. Parallellt med nämnda
åtgärder måste helt nya, målmedvetna och handlingskraftiga grepp
tas i stället för klyschbetonade deklarationer om användbarhet,
flexibilitet och insatsförsvar. En effektfull åtgärd skulle kunna
vara att etablera ett utökat svensk-baltiskt samarbete inom
utbildning, materiel och underhåll med säte på Gotland.

Johan Kihl

generallöjtnant

chef för Försvarsmaktens högkvarter
2002-2004

Per-Egon Johansson

företagskonsult Interpares Management
Consultants, statssekreterare i kommunikationsdepartementet 1991-1994

Dag Sundström

VD XLENT Consulting
Group, direktör McKinsey & Co 1998-2001