Sanna Rayman
I min text på sidan idag nämner jag att det i reformen av sjukförsäkringen finns såväl framgångsfall som tragedier. I det senare fallet refererar jag förstås till fallet Annica Holmqvist, som beskrivs i dotterns bloggpost Sveket. Det är ett inlägg som bör läsas och det bör dessutom påpekas att var och en av de alliansanhängare som skändat allt vad empati heter genom att misstänkliggöra henne på grund av medlemskap i Vänsterpartiet borde skämmas. Skämmas djupt.
Ett inlägg som också bör läsas är skrivet av en annan dotter, Lotten Kalenius. Det är inte lika långt och det kommer inte få dig att storgråta. Däremot är det ett exempel på de goda sidorna av regeringens sjukförsäkringsreform.
Det finns förstås fler och de har också rapporterats i medierna, men det tål att påminnas om att hopplöshet och människor lämnade åt sitt öde tvivelsutan fanns också innan. Ja, det fanns rentav innan Alliansen styrde detta land.
Kanske är det så att frestelsen, särskilt i en valrörelse, är för stor för Allians- respektive oppositionsanhängare att kasta misslyckanden på varandra. Bunkermentaliteter byggs lätt upp och förstärks än lättare. Kanske är det därför också så att de utav oss som inte i första hand drivs av att kasta skit på motståndaren drar våra strån till stacken genom att påverka på hemmaplan.
Det är förmodligen mer konstruktivt att jag skriver en text som dagens artikel än att, säg, Aftonbladets ledarsida gör det. Det är förmodligen mer konstruktivt att Stockholms sjukvårdslandstingsråd Birgitta Rydberg (FP) och riksdagskollegan Barbro Westerholm lyfter diskussionen än att Mona Sahlin skäller på Alliansen om stupstock.
På motsvarande sätt är det förmodligen mer effektivt när en socialdemokrat i sin tur kritiserar Mona Sahlin för det enahanda stupstocksskränandet som faktiskt bryter tvärt med de försök som socialdemokratin själv påbörjade för att få ner Sveriges enorma sjuktal.
Det finns mer att göra. Förhoppningsvis kommer debatten, när valrörelsedammet har lagt sig, att bli mer konstruktiv.