Folkbildningsvalet 2010

Det finns ett antal goda ting med det här valet som tål att framhållas. Det självklara är att Alliansen ändå har en tydlig seger i bakfickan, vilket underlättar minoritetssituationen. Men utöver det har detta varit ett alldeles särskilt folkbildande val.

För några år sedan skrevs en krönika i en av våra kvällstidningar där en debattör gav uttryck för viss hopplöshet inför det faktum att bara 48 procent av valmanskåren svarade rätt på frågan om vem som styrde landet. Skribenten, Marie Söderqvist, ifrågasatte i sin kolumn rösträtten och frågade sig följande:

Allvarligt talat: ska vi ha allmän rösträtt? Jag vill inte att människor som inte vet vad de röstar på ska bestämma vem som ska styra landet. Borde inte minimikravet på den som tillåts gå och lägga sin röst på regeringen vara att vederbörande faktiskt vet vem som styr landet?

Det är inget vidare trevligt resonemang. Att ifrågasätta den allmänna rösträtten gör man – rätteligen – inte ostraffat. Men som kickstart för en debatt fungerade krönikan säkert utmärkt. Det är dock inte svårt att förstå varifrån Söderqvists känsla kom. Och trots att hon tog i från tårna bidrog väl inte heller hennes text så mycket till att sprida de kunskaper hon önskade att fler skulle besitta.

Det gör däremot årets valresultat. SD kommer in och plötsligt är konstitutionella frågor på tapeten. Det pratas om minoritetsregeringar, om budgetregler, om negativ parlamentarism, om nämndemannasystemet, om utskottsplatser och hur detta har hanterats förr. I går livesände Expressen en rösträkning från Göteborg och livetwittrade från densamma i Värmland. Ekot rapporterar om hur man bör och inte bör hantera röster och vi får alldeles ovanligt mycket information om det här med utjämningsmandat.

Det må vara ett rörigt val. Men det är också ett folkbildande val.