Myndighetens klantighet verkar sitta i väggarna

Fallet Annica Holmqvist verkar, efter en del motstridiga besked, vara
avgjort. Det är inte helt lätt att få den fulla bilden av hur turerna
har gått, men av vad jag kunnat snappa upp att döma har Annica hittills
haft den tidsbegränsade sortens sjukersättning – som man kan få i några
år – och inte den permanenta sjukersättningen som också finns.
Rapporteringen är rörig och sjukersättning används emellanåt som
synonymt med sjukpenning, det är svårt att få klarhet i vad som sökts
och vad som har avslagits.

Dock. Om det nu är på det viset – och det verkar ju troligt givet Annica
Holmqvists hälsotillstånd – att det som hon har sökt är en permanent
sjukersättning (tidigare förtidspension) och att det är på en sådan
ansökan hon fått avslag, med rådet att i stället söka vanlig sjukpenning
efter en arbetsintroduktion i tre månader, så är detta kort och gott
vansinne.

Enligt de nya reglerna ska den som lider av cancer eller annan svår
sjukdom kunna vara sjukskriven på den högre ersättningsnivån 80% hur
länge som helst. För dessa grupper ska det inte finnas någon
tidsbegränsning. Det är för de flesta av oss helt uppenbart att Annica
Holmqvist torde kvala in i denna grupp och det har – av rapporteringen
att döma – även Försäkringskassans egna bedömare tyckt i flera
utlåtanden. Så vad är det som får beslutsfattarna att tro att en
sjukpenning är lämpligare för henne? Vad är det för hopp om återinträde
på arbetsmarknaden som de ser? Ingen annan verkar se den möjligheten vid
horisonten.

Jag begriper mig inte på det här fallet alls och skulle gärna se det
utrett med besked. Vad i reglerna föranleder beslutet? Vilka ändringar
krävs eller vilka tjänstemän på Försäkringskassan tolkar konstigt?
Varför såg Stig Orustfjord lösningar som inte fanns? Är det sjukdomen
eller någon märklig teknikalitet vad gäller övergång mellan olika system
som ställer till det? Sekretessen är i det här fallet ett hinder. Det
vore fantastiskt om Annica Holmqvist och hennes dotter gav
sekretessdispens till medier/medierna så att de på allvar kunde granska
såväl Försäkringskassans agerande som hur det korrelerar – eller ej –
med reglerna.

Jag har försvarat regeringens förändrade regler många gånger och tror
att det i grunden är klokt att ha vissa hack i kedjan där något händer,
där någon bli uppringd och där ett fall ses över igen. Jag är väl
medveten om att det tidigare systemet lämnade människor vind för våg och
jag har också fått gott om mejl från människor som fått hjälp i och
försvarar det nya systemet.

Men det finns uppenbarligen problem och det ramlas mellan stolarna för
mycket. Borde introduktionen som numera innebär en omförsäkring samt att
man för en tid hamnar hos arbetsförmedlingen kanske egentligen ligga
kvar i sjukersättningssystemen – åtminstone över de tre månaderna? Man
kan gå introduktion utan att för den sakens skull helt flyttas mellan
systemen. Onekligen vore det smidigare och tryggare om den rent
ekonomiska flytten mellan system för privatpersonen inträffade först
efter de tre månaderna, när man landat i någon form av slutsats om
framtiden.

Häromdagen fick jag ytterligare ett mejl. Denna gång från en kvinna som
röstar borgerligt och just nu genomgår strålbehandling. Hon jobbar inte
heltid just nu, men vill gå upp. Dock fick hon samtal från
Försäkringskassan om detta just när hon skulle påbörja sin behandling –
ett samtal i ett tufft läge som brast en hel del i finkänslighet.

Nog är det en märklig ordning att Skatteverket, den myndighet som tar
våra pengar, ständigt är på topp i alla förtroendemätningar, medan
Försäkringskassan, som hjälper dem som behöver, ständigt ligger i
botten. Det här är ytterligare en del i problemet. Försäkringskassan
genomgår förändring efter förändring. Omorganisation efter
omorganisation. Men myndighetens klantighet verkar sitta i väggarna.
Ibland får man nästan en känsla av att missnöjet bland de anställda går
ut över kassans ”kunder”. Så får det bara inte vara. Försäkringskassan
hanterar livsöden och måste därmed vara ytterst professionell och
finkänslig. Det finns alltför många exempel på motsatsen och utan en
uppryckning där kommer ingen reform någonsin fungera.

Det kommer nämligen aldrig vara möjligt att skriva regler som täcker
varje upptänkligt öde. Hela systemet kräver omdömesgilla handläggare som
också kan tänka. Ju fler haverier av det här slaget som inträffar,
desto mer kommer politiker känna att de måste skriva överdetaljerade
regler. Och ju fler detaljer som sätts på pränt – desto fler fall där
reglernas rigiditet drabbar människor kommer vi att få se.

Vi tycks ha en ond cirkel att hantera. Hur gör vi det, regeringen?