Jämlikhetsanden dog i valet

Jag ser två stora faror med boken Jämlikhetsanden (Wilkinson och Pickett, 2010) sa
Christopher Snowdon, författare till boken Jämlikhetsbluffen (Timbro 2010), som granskar den
förra, när jag träffade honom i morse. Dels att den får oss att ägna mer tid åt
att bekämpa ojämlikhet än fattigdom. Och dels att vi, om vi låser oss vid att
ojämlikhet skulle vara orsaken till allt ifrån kriminalitet till fetma och
psykisk ohälsa inte letar efter det som kanske är de verkliga orsakerna till
problemen.

Ur det perspektivet är det positivt att Vänsterpartiet – det
parti i Sveriges riksdag som står för en den mest omfattande omfördelningen à
la Wilkinson&Pickett – ser ut att bli riksdagens minsta parti efter
söndagens val. Svenska väljare tycks inte tro på idén att hjälpa de svaga genom
att slå mot de rika. Jämlikhetsanden och dess teser tycks inte ha fått något
större genomslag.

Men det är också en uppmaning, om ekonomisk jämlikhet in
absurdum inte är lösningen, betyder det att de sociala problem som finns måste åtgärdas med andra metoder. Att vänstern inte har något svar på den frågan, betyder inte att borgerligheten också kan lämna den obesvarad.