Klistrar SD bollen när MP sumpar öppet mål?

Miljöpartiet har guldläge. Den eftertraktade positionen som tungan på vågen i riksdagen har, åtminstone i skrivande stund innan poströsterna räknats, uppnåtts. Ändå gör språkrören allt för att bevara det rödgröna samarbete som väljarna underkänt med ett rungande nej.

Gårdagkvällens framträdanden i bland annat SVT:s Agenda och Aktuellt visade närmast upp bilden av ett MP som inte vill påverka, inte vill ta ansvar, inte vill förhandla eller kompromissa.

Desto märkligare blev intrycket efter att det kontrasterats mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons olika framträdanden. Han visade sig knappt kunna öppna munnen utan att säga att han vill ”ta ansvar”.

Kanske är skräcken för att Åkesson ska fälla regeringens olika förslag överdriven. För om man tänker på vad Åkesson och hans utskällda Sverigedemokrater behöver mest av allt är det ju just förtroende i ansvarsfrågan. SD är ett populistparti, men vill hemskt gärna framstå som ansvarstagande, och visa att kampanjen mot partiet är obefogad.

SD har ju funnits länge, och arbetat målmedvetet och långsiktigt med att etablera sig i svensk politik. Vill man verkligen äventyra sin nyvunna plats i finrummet genom att verka oansvariga?

Ur SD:s perspektiv kanske det smartaste vore att rösta emot regeringen enkom i frågor som är essentiellt viktiga för partiet, men i övrigt vara lojala. Vad kan SD vinna på att sätta sig upp i onödan mot landets populäraste politiker, finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt?

SD är ju trots allt ännu ett ganska litet och oprövat parti. Kanske anser man att det är viktigare att långsiktigt stärka sina aktier, än att omedelbart försöka driva igenom sin tämligen kontroversiella agenda. I så fall kommer SD närmast att klistra sig fast vid Reinfeldt, oaktat att han inte vill det.

För Fredrik Reinfeldt vore det naturligtvis ett problem. Att Reinfeldt tycker illa om SD och inte på något sätt vill bli sammankopplad ditåt är ju uppenbart. Oppositionen skulle heller inte dra sig för att påpeka att ”regeringen gjort sig beroende av SD”. Ett argument som är både falskt och ohederligt, förstås, eftersom inte heller De rödgröna skulle kunna eller vilja värja sig från en sådan lojalitetsförklaring. Så sent som igår förklarade Maria Wetterstrand i SVT att hon kommer att bedriva sin oppositionspolitik även om SD skulle råka hålla med och rösta likadant. Men det hindrar ju inte att man samtidigt svartmålar regeringen. Politik är inte alltid ett schyst spel.