Koalitionerna och kroppen

Partiledarna lär ha haft en del prestationsångest under den gångna veckan. Utgångspunkten på båda sidor har varit att valet blir jämnt, men oavsett resultat finns det skäl att tänka på koalitionernas hållbarhet. Regeringsfrågan är trots allt det som socialdemokratin har kunnat jaga en splittrad borgerlighet med i åratal. Samma fråga bidrog också till att Göran Persson och S inte sågs som ett trovärdigt alternativ 2006.

I torsdags satt jag i Tv4:s studio och tittade på partiledardebatten. Jag kan avslöja att den debatt som i rutan kanske verkade hätsk i reklampauserna förbyttes i god stämning. Då slängde Jan Björklund ett skämt till Lars Ohly, som glatt replikerade.

Det är kort sagt proffs vi ser i rutan. De går liksom inte omkring och hatar varandra till vardags. Lite av detta framkom också mot slutet, när partiledarna tvingades säga något ”snällt” om någon på motståndarsidan. Måhända var det en plojgrej, men samtidigt var det skönt att programmet avslutades med en gemensam respekt för varandras olika synsätt.

Det fanns också en uppenbar skillnad i stämning på vardera sidan. Det är lustigt hur tydligt kroppsspråket kan vara ibland. Så snart det var dags för reklam slöt sig Alliansens partiledare samman i intima strategisnack. Men, medan de borgerliga drogs ihop så verkade de rödgröna snarare dra isär. Visst pratade de med varandra, men Alliansens samspel föreföll mer naturligt.

Kanske är det inte så konstigt. De borgerliga partierna har regerat tillsammans i fyra år. Sådant svetsar samman. I det rödgröna blocket finns fortfarande många som anser att samarbetet är ett misstag. Andra ser det som ett nödvändigt ont. Den synen har jag aldrig stött på i Alliansen.

Det innebär att oavsett vilken valutgång vi får så är Alliansen det samarbete som har störst chans att hålla också efter en valförlust. För De rödgröna lär sammanhållningen bli en pärs även om de vinner.