Inte bara Mona Sahlins fel

Så mycket är står klart att
Socialdemokraterna gör ett uselt val. I SVT:s vallokalsundersökning
backar partiet med fem procentenheter i förhållande till valet 2006, till 30,0 procent. Lägg därtill att Mona Sahlin har valt att för
första gången inte gå till val på att regera ensamma. Alltså:
Glöm där med att S är det statsbärande partiet.

Det finns många olika förklaringar
till den historiska trenden fortsätter , men en viktig sak är att
Socialdemokraterna och deras politik är så tråkig. Boring.

Men kristecknen är inte unika för de
svenska Socialdemokraterna. Se på Storbritannien, Tyskland, Holland.
Även i andra nordiska länder är det nedåt för S.

I en serie artiklar Nordiska Ministerrådets Analys Norden finns en överblick.

Danmark: Helle Thorning-Schmidt valdes till
partiledare 2005 och förde partiet till valförlust 2007. Men hon
kom tillbaka. Hon etablerade ett nära samarbete med Vänsterpartiets
danska motsvarighet (Socialistisk Folkparti), gjorde partiets politik
stramare i fråga om invandring och gick kraftigt till vänster i den
ekonomiska politiken. Investera i välfärden blev mottot (känns det
igen).

Ekonomerna har dock skjutit den
ekonomiska politiken i sank och facket har morrat ilsket. Men riktigt
illa har det gått för Thorning-Schmidt sedan hon hamnat mitt i en
privat skattesak. Hennes man arbetar i Schweiz och frågan är i
vilket land han ska skatta. Det är lätt gissat att han inte
skattade i Danmark.

Inledningsvis hävdade Thorning-Schmidt
att maken var så sällan hemma att han inte skulle skatta i Danmark.
Sedan har maken ändrat sig och skickat in sin deklaration. Samtidigt
har Thorning-Schmidt i ett annat sammanhang hävdat att maken
vistades ofta i Danmark (i en sak där paret hade ekonomisk vinning
av han ofta var hemma).

I kölvattnet på den ekonomiska krisen
sköt opinionssiffrorna i höjden och det såg ut som om hon skulle
bli nästa danska – och första kvinnliga – statsminister. Så
verkar inte längre fallet.

Bilden av de finländska
Socialdemokraterna beskrivs i en annan artikel i Norden som stel och
förgubbad. Valet, 2008, av Jutta Urpilainen ska ses i det
perspektivet. Det handlar om att förändra bilden av partiet i ett
läge där det parkerat på 20-procentnivån och där vänstern
överlag går tillbaka.

Om inte de finländska
socialdemokraterna kan höja sig och komma tillbaka i
regeringsställning (i Finland är det inte fasta förhållanden som
gäller) i vårens val, är sagan som riksföreståndarparti förbi.
Ja, det är det redan.

Är Norge ett undantag? Behåller det
Kungliga norska arbeiderpartiet sin särställning i politiken. Det
är i alla fall analysen i Nordennumret. Jens Stoltenberg får
representera pragmatism med en underliggande längtan efter makt som
drivkraft. Och så har man ju oljan och gasen, kan det tilläggas.

Samtidigt är det en öppen fråga om
den rödgröna regeringen kan håll i hop. Det har varit öppet gräl
och Sosialistisk Venstres partiordförande Kristin Halvorsen har sagt
att det ”ikke var noe særlig sprut i regeringsarbeidet”.

Men Arbeiderpartiet styrka är också
en avspegling av borgerlighetens svaghet. Så länge det inte finns
något trovärdigt regeringsalternativ fortsätter Stoltenberg att
vara alternativet för alltför många.

Inte heller det är särskilt roligt.