Etablissemangseffekten

Väljarna är inte idioter. Det betyder att väljarna inte behöver bli skrivna på näsan av på det vis som Expressen gör idag. Förstasidan, som ska föreställa ett ställningstagande mot SD, framstår i mina ögon mest som dumt.

Att på valdagen låta förstasidan prydas av en stampad skrynklig valsedel i rännstenen signalerar ingen vidare respekt för demokratin och i min föreställningsvärld har de flesta i Sverige en ganska grundmurad respekt för basal demokratisk hyfs.

Jag tror att människor i allmänhet sannolikt irriteras av kampanjer som denna. Även de som inte röstar SD. Jag tror också att många irriteras av den långdragna diskussionen mellan etablerade partier om hur man ska bära sig åt för att minimera SD:s inflytande. Även medborgare som aldrig någonsin skulle lägga sin röst på SD begriper att ett val är ett val och att dess utgång ska respekteras – även om man inte älskar det.

Detta betyder naturligtvis inte man måste samarbeta med SD, absolut inte. Det har det aldrig betytt, av det enkla skälet att ingen vill samarbeta med dem. Att partier kommer in i riksdagen betyder inte att man måste omfamna dem. Det har det aldrig gjort. Men det framstår onekligen som ganska principlöst när det förs diskussioner om huruvida etablerade ärkefiender som KD & V eller M & S ”borde” kunna regera med varandra.

Varför i hela friden skulle de göra det? I så fall är partibeteckningar, program och ideologier bara utanpåverk utan reell betydelse. Det finns ingen vettig grund för dylika koalitioner, annat än i krig och kris. Det vet alla och därmed vet alla också att dylika koalitioner endast skulle ha syftet att undanröja oönskade effekter av demokratin. Krumbuktandet blir således stötande.

Just den här typen av resonemang gör i längden att de etablerade partierna – och de medier som kör i samma spår – förlorar respekten från väljarna och läsarna. Uppfattningen om att det finns ett sammansvetsat etablissemang bara stärks. Och finns det sådana finns det också ”bara för att jävlas-röster”.