Ledarbloggen
Per Gudmundson
Per Gudmundson
Slutdebatten i Sveriges Television kom
att följa en enkel dramaturgi. Varje debattämne – jobb,
sjukförsäkring, skola, vård, energi – ledde till ett käbbel
mellan sex av de sju partiledarna. När de hade tappat andan klev
statsminister Fredrik Reinfeldt, ett huvud högre än alla andra, in
och gav facit. Genom sin taktik att alltid vänta in slutrepliken
lyckades Fredrik Reinfeldt snarast framstå som en oberoende expert.
Det var statsmannen Reinfeldt mot örådet.
Men en partiledardebatt är
naturligtvis inte bara retorik och taktik. Se bara på Lars Ohly. Han
är den i särklass skarpaste debattören och talaren bland de sju
riksdagspartiernas ledare. Ingen kan som han få fram sitt budskap på
två meningar, ingen annan kan som han drämma till en motståndare.
Men den retoriska styrkan verkar inte till hans fördel. Eftersom 95
procent av befolkningen hatar hans politik är det närmast ett
problem för honom att hans budskap går fram tydligt. Hade han någon
självbevarelsedrift skulle han mumla som en Peter Eriksson efter tre
stora stark.
Partiledardebattens kärna var förstås de
ideologiska skiljelinjerna och de politiska lösningarna. Och där
hade De rödgröna problem. När det handlade om sjukförsäkringen
så vann visserligen De rödgröna. Återigen framstod Alliansens
företrädare som kalla ekonomer. Men i alla andra frågor var det
Alliansen som hade argumenten.
De rödgröna må ha haft känslorna,
men oavsett om det gällde jobb, skola, kvinnolöner eller till och
med vård, så var det Alliansen som hade argumenten och svaren. Det
krävs företagare för jobben. Det krävs lärlingsplatser för de
skoltrötta, och krav för läshuvudena. Det krävs valfrihet i vård
och omsorg, om kvinnor ska få en bättre arbetsmarknad. Och det krävs
konkurrens, om vården ska bli bättre och mer tillgänglig.
Mot dessa sakargument ställde De
rödgröna gång på gång sin nidbild av allianspolitiken. De
upprepade till leda sitt mantra om att regeringen ”sänker skatten
för de rika”, exempelvis. Men en bred medelklass håller
naturligtvis inte med om det. I synnerhet inte som De rödgröna har
som största utgiftslöfte en stor skattesänkning själva.
Som sagt. Dramaturgiskt var det Fredrik
Reinfeldt som vann debatten, eftersom han ofta fick sista ordet och
framstod som ordningsman i en bråkig skolklass. Men i övrigt så
var det nog få tittare som fattade några röstningsbeslut ikväll.
SVT:s slutdebatt kändes lång och
jämntjock. Ingen skugga ska naturligtvis falla över Mats Knutson
och Anna Hedenmo som bägge skötte programledaruppdragen sakligt,
säkert och professionellt. Men däremot var debattupplägget inte
särskilt publikfriande. Det är inte säkert att partiledarnas
sakliga argumentation är det som går hem bäst en fredagkväll
efter ett par tre groggar.
Söndagens val är tydligt. Alliansens
trygga ekonomi och inriktning på jobb och företagande står mot De
rödgrönas återställarpolitik vad gäller bidragsnivåer, och
deras verklighetsfrämmande miljöutopism. Att döma av hur det sett
ut förut kommer kvarvarande osäkra väljare att fördela sig
proportionellt mellan partierna. Det är inte så att slutdebatterna
i tv avgör. Och tur är väl det, för då hade nog fredagsgroggen
vunnit.