90-talet ringde – de vill ha sina kampanjer tillbaka

På Stockholms central samlades idag socialdemokratins äldre garde för att ge Mona Sahlin en hjälpsam knuff i valrörelsen. Efter att ha stått där och lyssnat slås jag av ett par saker.

För det första. Det rent strategiska i att plocka Göran Persson ur bakfickan kan diskuteras. Även om valet 2006 i vissa avseenden var ett val där en trötthet inför Persson spelade in så är det uppenbart att han är en stark och karismatisk politisk ledare. I det här sammanhanget försvann Mona Sahlin bredvid honom. Persson är en person som kan stjäla showen – så gjorde han också nu.

För det andra. Retoriken däruppe på podiet är märkligt frånkopplad från den valrörelse vi befinner oss i. Wanja Lundby-Wedin pratar på och förklarar att såna där himla konstiga lärlingsanställningar som Alliansen har föreslagit det vill LO rakt inte ha, usch och fy. Som om lärlingsanställningar på allvar vore någonting som skrämmer väljare.

Mona Sahlin säger något om att hon inte vill ha ett Sverige där bara de som kan köpa en försäkring ska få vård. Jag undrar för mig själv vem det är hon polemiserar emot egentligen. För inte kan det vara regeringen i alla fall. Det finns inga förslag från något parti i Alliansen som är ens i närheten av det Mona Sahlin pratar om.

Det här är grundfelet i socialdemokraternas valkampanj. De kampanjar mot något som inte finns. Mot idéer och förslag som inte existerar – och som knappt har existerat. De gnyr om den ”moderatledda” regeringen, som om moderat vore trollet och häxorna man skrämmer barn med. De beter sig som om valet 2006 aldrig ägt rum och som ingen av mätningarna vi ser existerade.

Upplysningsvis är det ganska svårt att skrämma svenska folket med ett parti som har stöd av sisådär 30 procent av befolkningen. Det gick förut, men den tiden är förbi.

Kanske blir det tydligare om jag förklarar saken med ett välbekant ironi:

90-talets socialdemokrati ringde – de vill ha sina valkampanjer tillbaka.