Stellan, Stig, Stefan och de andra

Mona Sahlin börjar nu plocka kändisarna ur rockärmen. I helgen talade Stellan Skarsgård vid en rödgrön tillställning i Kungsträdgården och Mona Sahlin kommenterade glatt detta och det faktum att författaren Stig Larsson uttalat sitt stöd för Sahlin:

– Stellan och Stig, nu vänder det.

Strax därefter talade Sahlin med kvällspressen om att höjdhopparen Stefan Holm, som även han har sagt sig rösta på S, kanske skulle kunna bli idrottsminister. Lustigt nog hade hon inte pratat med honom om saken och han verkade i artikeln lite tveksam och paff.

Jojo. Stellan, Stig och Stefan. Nu vänder det. Snart meddelar väl Sahlin att Bruce Springsteen ska bli kulturminister också. Hon verkar ju inte bekymra sig om att ställa frågan till de tilltänkta statsråden innan hon berättar om sina tillsättningar för Expressen…

Skämt åsido. Alla partier kommer alltid att falla för frestelsen att använda kändisar i kampen om rösterna och det är uppenbart att De rödgröna sätter in allt de har inför slutspurten. Det kan säkert ge några röster hit och dit på marginalen, men överlag tror jag inte att kändisstöd är till någon större hjälp.

Det är dock intressant att notera hur kändisstöden tar sig uttryck. Stellan Skarsgård talade i Kungsträdgården om att regeringen genomfört en ”stor omvandling av Sverige” och undrade varför det är fel att vi äger gemensamt. Jag var inte där, så jag är oklar över om det är försäljningen av Vin&Sprit eller det avreglerade apoteksmonopolet som upprör Skarsgård. Kanske är det Bilprovningen han känner starkt för. Oavsett vilket kommer vi inte få veta. Ingen kommer ju följa upp med en fråga i ärendet, liksom.

Kändisstödet har tyvärr sällan karaktär av välunderbyggda slutsatser, det blir mest karikerade ställningstaganden baserade på rätt ”gamla” uppfattningar om vad partierna är och står för. Så ser säkert en avsevärd del av allas våra röster ut, det är i grunden inget konstigt med det. Enda skillnaden är att just de här människornas val blir nyheter där kändisen X eller Y meddelar att han/hon är ”emot privatiseringar” (Jonas Gardell) och ”för solidaritet” (Alex Schulman).

Det vore förstås orättvist att fråga ut Schulman mer specifikt vad det där ska betyda eller att ställa Gardell inför följdfrågor som huruvida han tycker det är rimligt att exemplifiera sin rödgröna röst med att Alliansen har privatiserat elbolagen. Vi kan inte kräva av dessa personer att vara så rackarns väl underbyggda. De liksom alla andra röstar precis som de vill, såklart. Jag har inga skäl att ifrågasätta eller invända mot den saken förstås.

Ändå blir det konstigt ibland. Vi kan ta Jonas Gardell som exempel. Gardell har – i år! – funnit för gott att bli arg över diverse reformer, däribland privatiseringar av elbolag. Det är en himla senkommen ilska givet att bolagiseringen av Vattenfall genomfördes 1992 av en S-regering, men i stor politisk enighet. Denna blev sedan början på den stora reformen som förbereddes av regeringen Carlsson och verkställdes av regeringen Bildt. Visst. Att elnäten öppnades var absolut något som den dåvarande borgerligheten argumenterade för. Men avregleringen drevs igenom av en socialdemokratisk regering och Gardell riktar sin ilska åt fel håll.

Skolan och förskolan är heller inte ”privatiserad” i den mening som jag antar att Gardell menar. Våra skolor är offentligt finansierade. Däremot finns olika driftsformer, som friskolor. Det är heller inget nytt och inget som inte S varit med om att införa. Skolsystemet är dock underställt svensk skolpolitik och beroende av vår gemensamma finansiering. Och vad gäller bonusar och ekonomi har regeringen nyligen börjat titta på nya regler eftersom systemet har varit eftersatt länge.

Vårdcentraler och sjukhus är inte heller privatiserade i den mening som slentrianställningstagarna menar. Även här är allas tillgång och gemensam och offentlig finansiering huvudspåret. Det som har hänt är framför allt att vi fått fler driftsformer. Företag som går in eller personal som tar över till exempel. Det stämmer dock att Stockholm har fått ett helt privat barnsjukhus som ligger utanför den offentliga vården och som tar betalt av patienterna. Men några sådana distinktioner fanns förstås inte alls med i Gardells påståenden om vad Alliansens politik ”är”.

Nu spelar det här rätt liten roll. Kändisars motiveringar av vad de röstar på kommer alltid vara ungefär lika nebulösa och fluffiga som valaffischernas budskap. Möjligen med den skillnaden att partiernas valaffischer åtminstone är årets fluff. Kändisarnas fluff ligger ofta två-tre valrörelser bakåt i tiden. Ett mystiskt fenomen det där.