Statsministern i duell med rödgrön Mona Sahlin

Mot bakgrund av att de rödgröna är så hårt trängda i opinionen gjorde Mona Sahlin en säker insats i gårdagens SVT-duell med statsministern. Men hon hade behövt vinna debatten – och vinna stort – för att riktigt komma med i matchen igen. Det gjorde hon inte.

En känsla av tomhet infaller sig lätt när hon igen och igen anklagar Fredrik Reinfeldt för jobbskatteavdragspolitiken – och samtidigt ha just skattesänkningar för pensionärerna som eget huvudnummer. Aldrig vill ni sänka skatten för dem som jobbar, replikerade statsministern.

Sahlins jobbpolitik stavas kravlöshet. Det blev tydligt att hon underkänner lön efter skatt i relation till bidrag som drivkraft för arbete. I stället förespråkar hon slagordet solidaritet. Det ska bygga Sverige starkt och säkra välfärden. Men hur solidariskt är det att lämna människor att fastna i sjukskrivning eller arbetslöshet?

Mot det gamla receptet står Alliansens att det bara är flera i jobb som kan säkra välfärden.

Reinfeldt betonade att när Alliansen tog över var det i genomsnitt 140 personer som förtidspensionerades varje dag. Efter fyra år av reformer är det 50 personer. Det är märkligt och ett rejält underkännande av Sahlin att hon inte kan säga att detta är bra. Samma sak gäller sjuktalen. I stället handlar allt om ”stupstockar” och ”förnedring”.

Det är som om Sahlin kletat fast i sin egen rödgröna retorik, Det bidrar till att hennes verklighetsbeskrivning av Alliansen som en regering för otrygghet och utsatthet inte får fäste. Människor känner inte igen sig.

I diskussionen om SD i riksdagen var både Reinfeldt och Sahlin lika avståndstagande från tanken på samarbete (inte ta i med tång). Sahlin konstaterade att Sverige behöver en majoritetsregering.

Kort sagt, det var en uppmaning att rösta på Alliansen. Tänkte inte på det…