Sanna Rayman
Floridapastorn Terry Jones är ett utmärkt exempel på informationssamhällets baksidor. Förr tog det tid innan nyheter färdades hit och dit – och de nyheter som verkligen var internationella och färdades över ländernas gränser var i regel sådant som bedömdes som, tja, viktigt.
På den tiden hade väl knappast någon knaspastors påhitt blivit en nyhet utanför Florida ens. Än mindre en världsnyhet som höga militärer tvangs kommentera och experter analysera. Men nu är det inte längre så. Varenda vansinnighet kan färdas i ilfart över klotet. I vanliga fall är denna utveckling något jag älskar. Men ibland är jag mindre förtjust.
För min del är det fullständigt egalt vilka böcker pastorn Terry Jones har lust att bränna. Jag har nämligen inga så starka band till någon enskild bok att det spelar mig någon roll alls om någon bränner dem. Men jag är medveten om att andra har det. Det är även Terry Jones, såklart.
Och inte använder han denna symboliska möjlighet att röra upp känslor till något vettigt heller!! Jag menar det är ju fullt tänkbart att man skulle kunna utnyttja denna känslighet rörande böckers bränning i ett faktiskt hedervärt syfte istället för de förvirrade syften han anger.
Man skulle till exempel kunna hota regimen i Iran med bokbränning om de inte omedelbart släpper Sakineh Mohammadi Ashtiani och upphör att stena kvinnor.
Det hade varit en provokation med lite mening. Men mening är det tydligen ingen mening med.