Sanna Rayman
I veckan har Studio Ett i P1 sänt två längre reportage i hälarna på Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, som i eftermiddag frågas ut i samma program. Jag har lyssnat på båda dessa reportage. De är bra och intressanta i många avseenden. Statsministern respektive statsministerkandidaten skildras båda när de är på språng i sina arbeten, ute i landet på en av alla dessa arbetsplatser de besöker och människor de möter.
Så ställs frågor om arbetsmarknad och politik och diskuteras ur ideologiska perspektiv. Det är väldigt lite siffror, väldigt lite hårda fakta och detaljer. Snarare speglas de båda politikernas inställning i det faktum att det alltid finns fall och människoöden som inte riktigt passar in i de ramar av ”policy” som politiken sätter upp när den bygger våra gemensamma system.
Mona Sahlin möter människor som arbetar igen efter långa sjukskrivningar, men när hon försöker göra dem till exempel på att ”alla” vill jobba, så stöter hon på patrull. Nädå, protesterar arbetarna i reportaget – vi känner massor av människor som bara inte vill. På liknande sätt hamnar Reinfeldt i trångmål när hans arbetslinje krockar med dem som i och för sig gärna hade jobbat, men som helt enkelt inte klarar av att ta sig ur olika svåra livssituationer.
I den meningen skildrar reportaget något viktigt, nämligen att hur känsliga instrument och flexibla system vi än försöker skapa så kommer vi aldrig hitta det perfekta skyddsnätet där alla fuskare dimper igenom och alla som har det svårt fångas upp. Det kommer alltid ramlas mellan stolar och det kommer alltid finnas fulspel. Och politiker kommer alltid låtsas som om bara det ena stämmer.
Om den insikten avgör valet vet jag inte. Förmodligen inte. Väljaren i gemen provoceras nog ungefär lika mycket av att höra om människor som lever på andras möda som de irriteras av att höra att den trygghet de tror sig betala till ibland misslyckas. Förra valet var i mångt och mycket ett kvitto på att många insåg att politiken låtit skyddsnäten förslappas för mycket. Frågan nu är om folket anser att systemen idag är alltför hårt skruvade. Vi får väl se.
Verklighetsfrånvänd, tyckte någon om Sahlin i det ena reportaget. Kall, tyckte någon annan om Fredrik Reinfeldt. Reportern diskuterade flera av omdömena med respektive politiker och här dippar reportagets kvalitet väsentligt.
Mona får höra ett klipp där en äldre man, som alltid röstat på S, berättar att han inte har förtroende för hennes ledarskap. Hon är så vanlig, fast kanske spelat vanlig.
– Blir du sårad av det där?, undrar reportern. Och så får Sahlin för hundrasjuttielfte gången förklara att hon är trygg i sin roll, annars hade hon inte varit kvar i politiken eller återkommit till den. ”Är du verkligen det?”, frågar reportern kvinnan som ville leda S redan på 90-talet.
Reinfeldt söks upp en sista gång och får veta att någon i reportaget kallat honom ”kall”.
– Kan det handla om ditt ansikte? Att du kan se lite kall ut, att du inte rör så mycket på ansiktet helt enkelt?, frågar hon Reinfeldt i ett försök att få honom resonera kring varför.
Varpå statsministern alltså får nöjet att diskutera sitt ansiktes elasticitet. Han ombes dessutom dra sig till minnes varför han vid något tillfälle vid det där besöket suckade.
På sätt och vis knyter det hela ihop säcken rätt bra. Politiker är som de system de skapar. Deras jobb är inte att vara personliga eller att tilltala alla. Det är omöjligt och inte särskilt önskvärt att analysera varje suck de drar.
Deras jobb är att vara generella och skapa sådant som fungerar för massan och samhället. Det må innebära att vi upplever dem som spelat vanliga eller rentav kalla. Men vi ska inte vara så säkra på att det är dåligt att det är så.