Drömmarnas utrikespolitik

Expressen har under helgen bjudit på en längre intervju med Mona Sahlin. Egentligen inte mycket nytt, man börjar till och med känna igen formuleringarna i svaren, men det är intressant att se hur oklarheten kring utrikespolitiken består. Apropå den omdebatterade utrikespolitiska uppgörelsen mellan de rödgröna partierna frågar Marie Söderqvist Sahlin följande:

Ni tycker USA ska dra bort alla sina baser. På vilket vis blir världen säkrare om USA lämnar Sydkorea ensamma med Nordkorea??

Detta besvarar Sahlin så här:

– Hela det viktiga avsnittet handlar om att jag verkligen drömmer och tror på en kärnvapenfri värld. Jag tror verkligen att Obama har rätt, att USA som har ett stort antal kärnvapen måste bära det stora ansvaret för att dra tillbaka detta först. Det är i det sammanhanget, de kärnvapenbaserade baserna som bör bort, så fort som möjligt.

Det skulle vara lätt att här göra sig löjlig över det faktum att Sahlin framhåller att det ”viktiga avsnittet” i den rödgröna utrikespolitiken är baserat på hennes drömmar om en kärnvapenfri värld.

Så lätt ska jag inte göra det för mig, trots att det är juli. Låt oss i stället konstatera att Sahlin hakar tag i samma undanflykt som Urban Ahlin gjort förut, nämligen att hon tolkar den egna överenskommelsen som en överenskommelse gällande kärnvapen och kärnvapenbaser specifikt.

Så är det faktiskt inte. I uppgörelsen mellan S, V och MP står det så här:

”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.” (Se sid 20 här.)

Det är också den ordalydelsen och den tolkningen av uppgörelsen som exempelvis Vänsterpartiets Hans Linde har framhärdat i när han har intervjuats om saken.

Nog är det sant att Mona Sahlin bygger sin utrikespolitik på drömmar. Närmare bestämt på drömmen om ett frånvarande Vänsterparti.