Dåliga råd är billiga

Under de senaste dagarna har jag deltagit i ett antal olika pratprogram om Littorinaffären. Jag har hela tiden förvånats en smula över hur märkligt frågan om ”hanteringen” har analyserats. Ena stunden har en PR-expert förklarat att det hela måste ”utredas” och med detta menat att regeringen eller Fredrik Reinfeldt borde står för detta. I nästa har det förklarats att man lämnat Sven Otto Littorin ute i kylan, eftersom han raderats från regeringens webbplats efter sitt avhopp. Allra mest har det sagts från konsult- och krishanteringshåll att statsministern borde ha varit tydligare med omständigheterna på sin presskonferens som följde på Littorins egen avgångs-dito.

Det är inga kommunikationstips jag hade betalat mycket för. Inte heller har analyserna varit särdeles på pricken. Oftast har de utgått från nyhetsgrafik av typiskt snitt där det meddelas att XX:00 äter den och den hämtmat (=hemligt möte) och XX:30 ringer den ett samtal. Som om vi av detta kunde säga någonting alls om huruvida strategierna har varit ”iskalla”, dåliga eller bra.

I själva verket är det få som vet mycket om någonting. Inte jag heller. Men simpel logik kan leda en några steg på vägen. Således anser åtminstone jag att det har varit uppenbart från första början att Sven Otto Littorins avgång var ett famlande efter ett sista halmstrå, i syfte att rädda sig från Aftonbladets publicering och en därmed havererad vårdnadstvist. Det skrev ledarsidan i söndags. Samma bedömning görs nu av PR-konsulterna.

Experterna säger nu att det var naivt av Littorin att tro att Aftonbladet inte skulle publicera bara för att han blev privatperson. Var det? Verkligen? Trots alla tidslinjer är det visst ingen som minns att Aftonbladet själva gjorde just denna bedömning i sisådär ett dygn. Inledningsvis hävdade också de att storyn lades på is då ministern inte längre var minister. Den isen tinade snabbt, naturligtvis, men helt galen var uppenbarligen inte förhoppningen.

Det hade kunnat gå vägen. Vem vet hur Aftonbladet hade gjort om Littorin inte hade pekat anklagande mot medier i allmänhet under sin presskonferens? Kanske hade de då låtit bli, inte minst med tanke på att medier generellt försöker avhålla sig från att hjälpa eller stjälpa i vårdnadstvister.

Statsministern var knapphändig i sin första presskonferens och lite utförligare i den andra. Båda tillfällena har kritiserats vilt. Visst sker den mesta kritiken från rödgröna läger, det ska man ha i åtanke, men det finns ändå anledning att bena lite i vad konsekvenserna av de goda råden skulle vara.

Reinfeldt borde ha berättat om omständigheterna redan på tisdagen, sägs det. Annars är det dimridåer och mörkläggning. Tja. Det beror helt på hur man anser att en statsminister bör förhålla sig till människors och före detta anställdas möjligheter att få upprättelse i en privat katastrof som ännu inte briserat.

Naivt eller ej, Littorin lämnade – enligt egen utsago – inget utrymme för diskussion. Han ville gripa efter halmstrået. Det innebär att det var i princip omöjligt för Fredrik Reinfeldt att göra mer än han gjorde, det vill säga han poängterade för journalisterna att de själva fick forska i de budskap Littorin gav när han sade att det fanns flera skikt i skälen till hans avgång även om barnen var det främsta. Denna antydan kostade Reinfeldt på sig. I övrigt berättade han inte om anklagelserna.

Det var korrekt gjort. I dagens intervju i DN stänger Littorin på intet sätt dörren för att ta frågan vidare så småningom:

”Vad som styrt Aftonbladet till publicering av oerhört grova anklagelser mot mig och om det verkligen är så vi vill ha det i Sverige – det hoppas jag verkligen att vi både får prövat och diskuterat så småningom.”

”Prövat” innebär sannolikt inte att vi bloggar och tycker lite om saken i sommartorkan. Det ger föga lindring åt någon som anser ha fått sitt liv raserat på felaktiga grunder. Vi kan med andra ord inte utesluta att Littorin när hans privatliv stabiliserat sig kommer att vilja söka upprättelse. Han kan gå till Pressens Opinionsnämnd om han upplever att han kränkts eller utsatts för förtal av Aftonbladet.

Ponera nu att det inte var Aftonbladet utan Fredrik Reinfeldt som först nämnde anklagelserna och gjorde dem till allmängods. Då hade Aftonbladet kunnat referera honom och förtalet hade därmed haft sin offentliga upprinnelse i statsministern, inte tidningen. Givet denna omständighet är tipsen att Reinfeldt borde ha varit först ut med att ”publicera” anklagelserna kort och gott obegripliga. Det, om något, hade varit iskallt och hänsynslöst mot Littorin. Att han avtackas stelt och korrekt under rådande omständigheter är däremot inte mycket basera analyser på.

Goda råd är dyra, sägs det. Vi kan därtill foga att billiga råd som haglar över en, sällan är särskilt goda alls.

Vad som är sant och osant vet vi ingenting om. Ord står mot ord. Men det är värt att konstatera att i hasorna på den här affären har det gjorts en del publicistiska övertramp i form av fullständigt ovidkommande intrång i privatsfären och även insinuant skvaller med tvivelaktig sanningshalt. Få lär känna att minister är ett drömyrke efter detta.