Replik om en litterär kanon

I fredags (9/7) polemiserade jag på ledarsidan mot Folkpartiets förslag att införa en statlig litteraturkanon i skolan. Christer Nylander, FP:s kulturpolitiska talesman, replikerar här på ledarbloggen:

Statlig kanon är visst en kanonidé

Kulturen blir allt viktigare i samhället, det är därför kulturpolitiken också blir allt viktigare. Men vill man fullt ut dra nytta av kulturens kraft måste kulturpolitiken koncentrera sig på att lyfta kvalitet.

I en tid av stora förändringar behövs konsten för att undersöka vårt samhälle och för att förstå vad det är att vara människa i ständigt föränderliga sammanhang. När litteratur, film, musik etc är som bäst får den oss att ställa nya frågor om oss själva och förstå lite mer. På det sättet bidrar kulturen till att vi mognar, skaffar oss fler perspektiv och orienterar oss i världen. Mötet med kvalitetskulturen gör individen starkare och mer självständig.

Det är orimligt att påstå att all litteratur är lika värdefull. Det finns en anledning till att vissa böcker läses decennium efter decennium, sekel efter sekel. En svensk litterär kanon är förvisso föränderlig och måste så vara, men att det i vår gemensamma litterära historia finns ett antal böcker som är särskilt viktiga för utvecklingen av litteraturen i Sverige, för språket och därmed för vår förståelse av samhället, torde vara odiskutabelt.

Politiker ska inte avgöra vad som är kvalitet. Det ska de göra som är experter på de olika konstformerna. Lika självklart är det att det inte är politiker som ska avgöra vilka verk som ska ingå i den litteraturkanon som Folkpartiet föreslår. Vi vill att regeringen inleder en diskussion med Svenska Akademien om hur en litterär kanon kan tas fram. En kanon som därefter bör bli en viktig del i undervisningen i svensk skola, men också fungera som en inspirationskälla för den läsande allmänheten.

Christer Nylander (FP)

Kulturpolitisk talesman

Svar direkt: En varnande Norgehistoria

Christer Nylander är en ovanlig kulturpolitiker. Han talar oblygt om kvalitet och historia. Han vill, av goda skäl, inte skynda in i framtiden och lämna det gamla bakom sig.

Jämför hans eftertänksamma replik här ovanför med vad Miljöpartiets kulturpolitiska talesman Esabelle Dingizian säger i dagens SvD: ”MP vill leva i nutid och framtid. Vi känner att man behöver prioritera tuffare. Vi kan inte bevara allt, för då går alla pengar till kulturarv om 50 år”. Med MP blir det blir god natt för den beständiga kulturen.

Men en statlig litteraturkanon är ändå inte en bra idé. I norska Aftenposten i går fanns en artikel (”Ett utvalg gjort med harelabb”, ej online) som bekräftar min oro inför ett svenskt kanonprojekt.

I det förslag till en norsk kanon att använda i skolan som en grupp akademiker nyligen har sammanställt börjar litteraturhistorien först på 1700-talet. Den nordiska sagoskatten och Snorre Sturlasson saknas exempelvis. Ett såväl historiskt som pedagogiskt misstag, påpekar artikelförfattaren med rätta. Utan de litterära grundstenarna är det svårare att förstå allt det som kom senare.

När det gäller den nära litteraturhistorien tycks valen ”spegla horisonten hos en bestämd akademisk miljö i Oslo och vad de har varit upptagna av där”. Till exempel har Mads Gilbert, den norska läkaren som SMS-rapporterade från Gazakonflikten, inkluderats. ”Med all respekt för avsändarens idealism, är det inte säkert att förmedlingen av detta som skolplan skulle bli så enkel om det skulle sitta en judisk elev i klassen” skriver Aftenposten.

Helt säkert skulle en svensk kanon präglas av liknande problem. Bättre då att hålla fast vid den fria, organiskt framvuxna litteraturkanon.

Johan Wennström