Sanna Rayman
Redan direktiven antydde att utredaren inte behövde bemöda sig om att undersöka om sexköpslagen verkligen är/var en bra idé. Snarare skulle Anna Skarhed utreda hur bra den var och om den behövde skärpas och spetsas för att bli, ehrm, ännu bättre.
Således borde jag inte vara förvånad när jag över internet tar del av en pressträff som bjuder på idel ordvändningar av typen ”Svårt att få några exakta uppgifter, kan vi inte ge”, ”jag tror ärligt talat inte” och ”svårt att få fram exakta siffror, men mycket tyder ändå på”. I alla fall där utredningen är vag – och det verkar av pressträffen att döma vara många fall – erbjuds vi höjdarargument om ”människor på fältet som vi pratat med säger”.
När jag nu bläddrar igenom utredningen – som föreslår skärpta straff – noterar jag även att en fyra sidor lång ”berättelse” har inkluderats som bilaga under rubriken ”En berättelse”. Texten inkom till utredningen i stället för svar på den enkät (besvarad av totalt 14 personer) man skickat ut till organisationerna PRIS och Rose Alliance och är en text som även har publicerats på Ungdomsmottagningens hemsida.
Här berättar en kvinna som hamnade i prostitution i unga år berättar om sitt mycket sorgliga öde. Jag vill på inget vis förringa denna kvinnas upplevelser. Verkligen inte. Men jag förstår inte vad den gör i en statlig utredning med uppdrag att utvärdera hur en viss lagstiftning har fungerat. Den bidrar bara till den redan starka känslan av att hela utvärderingen är ett svagt case som behöver kryddas med tragiska livsöden för att kunna drivas i mål.
Det finns inget mer ointressant än bakbundna utredningar med resultaten inbakade i uppdraget och här verkar vi ha råkat på ett riktigt praktexempel på detta oskick. Det enda man kan se fram emot nu är remissvaren. De lär bli betydligt mer intressanta.
I stunder som denna kan det förresten vara på sin plats att påminna om att man alls icke behöver vänta på inbjudan eller uppmaning för att få skriva remissvar… Den här utredningen skulle må bra av lite kompletteringar.