Typisk opposition(s)politik

Det var intressant att höra det rödgröna tonläget i debatten och efter beslutet om energiuppgörelsen i riksdagen i torsdags. Med allt man har försöker man skapa en svekdebatt, som ska straffa Centerpartiet ut ur riksdagen. ”Slut som grönt parti”, ropar Miljöpartiet, ivriga att plocka upp den väljargrupp av flockfåglar som för ögonblicket har slagit sig ner i det miljöpartistiska trädet. Förvisso går det knackigt för centern, men det är inte så troligt kärnkraften skulle vara knäckfrågan, snarare är det den allmänt svaga formkurvan som avgör.

Bilder som sätter sig sitter ofta hårt. Och bilden av Miljöpartiets framgångar har tecknats som en framgång på Alliansens bekostnad – och kanske särskilt då i de urbanliberala väljargrupperna. I SCB:s partisympatiundersökning är det emellertid en annan bild som tonar fram. Visst snor MP röster från Alliansen, men sitt stora lyft gör de via klassisk inomblockskannibalism. Det vill säga, tittar man på nettoflödena, är det i betydligt högre utsträckning från Socialdemokraterna man plockar sina nya väljare.

Det gör kanske inte så mycket. Socialdemokraterna kan väl avvara de trendkänsliga vänsterväljarna som för ögonblicket följer MP-trenden, åtminstone så länge det stärker det rödgröna alternativet. På ungefär samma sätt kan Alliansen i viss utsträckning resonera kring Moderaternas förmåga att knipa väljare från de borgerliga småpartierna.

Men. Vad S däremot inte kan avvara är grupperna som kort och gott gillar att rösta på stabila, regeringsfähiga och statsbärande partier med realism i blick. Och ett sådant lyser allt mer med sin frånvaro i det rödgröna blocket. Återigen. En titt på nettoflödena avslöjar att medan S tappar väljare till M, så tappar M inte till S.

Kärnkraftsfrågan är inte en av väljarnas toppfrågor inför valet. Detta eftersom folk i allmänhet räknar kallt med att våra energitillgångar inte skall äventyras av någon ansvarsfull regering. Så har det länge också varit. Socialdemokraterna har hållit sig ansvarsfullt och krasst realistiska i frågan, vilket var uppenbart även under den klimatengagerade Göran Perssons regering.

Tonläget till trots. Sannolikt var det många nej-röstare i riksdagen i torsdags som i hemlighet önskade att S i stället hade varit del av energiuppgörelsen.

Ofta sägs det att det rödgröna samarbetet tvingar Socialdemokraterna vänsterut. I flera frågor är det också sant. Men man kan inte kalla den rödgröna energipolitiken och det kärnkraftsmotstånd som numera är också Socialdemokraternas signum för typiskt vänster. Det är det inte. Snarare är det typisk oppositionspolitik.