Maria Eriksson
Arbetslivet har blivit så hårt och tufft brukar det sägas.
Annat var det förr, då fanns inte samma förväntningar på att alla skulle ha ett
topp-CV och dessutom vara socialt kompetent, då fanns det plats även för de som
presterade lite mindre.
Dagens debattartikel underskriven av 14 LO-förbund är
en variant på det temat. ”Förhållandena på våra arbetsplatser gör att människor slås ut”, hävdar Wanja Lundby-Wedin och de andra.
Men det är en ohederlig verklighetsbeskrivning. Det var inte dålig arbetsmiljö som skapade ett utanförskap som kunde mätas i sjusiffriga tal.
Två avgörande faktorer till att mindre
produktiva personer slagits ut från arbetsmarknaden är i stället att kostnaderna på arbete har drivits upp – av den politik som LO och arbetarrörelsen har drivit i decennier. Med höga skatter på
arbete och höga minimilöner blir blir vissa personer helt enkelt inte
tillräckligt lönsamma att anställa. Alternativet blir förtidspensionering, långtidssjukskrivning eller arbetslöshet.
Istället för att skylla på regeringen borde LO-förbunden rannsaka sig själva och fundera på om man tycker att alla ska få plats på arbetsmarknaden eller inte.
Uppdatering: En läsare tipsar om arbetsmiljöverkets statistik som presentera i dag. Enligt den är antalet anmälda arbetssjukdomar det lägsta sedan 1979 när statistikdatabasen inrättades. Förra året anmäldes 9000 arbetsrelaterade sjukdomar. Och utan att förringa det antalet, så är det uppenbart att det inte kan förklara utanförskapet på arbetsmarknaden.