Ship to Gaza har del i skulden

Konfrontativt ickevåld. Det låter
som
ett skämt men är en taktik. Vid Göteborgskravallerna 2001 väckte
den taktiken uppmärksamhet, när vissa grupper försökte stoppa
toppmötet. Tanken var att med vadderade kläder och hjälmar tränga
sig fram steg för steg mot polisens avspärrning. Tills polisen,
såklart, blev tvungen att använda våld för att freda sig och
mötet.

Syftet med taktiken är inte att
anordna en manifestation för ickevåld. Meningen är snarare att
åstadkomma en konfrontation, för att förringa en legitim
verksamhet. Man vill avslöja de demokratiska institutionerna och
blotta det nakna våld man anser är samhällets egentliga grund.


Konfrontativt ickevåld lever som
taktik i extremvänstern än i dag. Mot återhållsam svensk
kravallpolis är det en tämligen säker metod. Men som Göteborg
visade kan även uttalade ickevåldsaktioner spåra ur, på ett sätt
som får svensk polis att plötsligt känna sig så trängd att
tjänstevapnet dras.

Det räcker med att en enda länk i
ickevåldskedjan brister.

Ship to Gaza kallar sig för
humanitär
biståndsverksamhet, men båtäventyrets syfte var att bryta Israels
blockad mot det totalitära Hamas-styrda Gaza. Genom att åstadkomma
en konfrontation skulle orättfärdigheten i demokratin Israel
blottas.

Den mänskliga tragedi som följde bär
Israel i huvudsak ansvar för, precis som vi skulle klandra svensk
polis om den inte kunde hantera några demonstrerande slynglar i
skumgummibyxor. Men bara i huvudsak.

Arrangören Ship to Gaza bär också
ett ansvar. Att bege sig till en krigszon för att provocera fram en
konfrontation är att jonglera med människoliv. Israeliska
kustjägare är inte svensk kravallpolis, i synnerhet inte när de
möts av en mobb beväpnad med järnrör och knivar.


Att medarrangören, den turkiska
organisationen IHH, inte skulle hålla sig till konfrontativt
ickevåld borde Ship to Gaza ha förstått. Organisationens
kopplingar till terroriströrelserna Hamas och al Qaida är väl
kända. Om nu inte filmklippen där IHH, inför avfärden från
Cypern, skränade antisemitiska slagord räckte som indikation på vartåt
det barkade.

Men med detta har Ship to Gaza haft
överseende, precis som vänsteraktivister i alla tider har haft
överseende med våldsverkare i de egna leden. Det kan ha sin
förklaring i den svajiga synen på demokrati som delar av Ship to
Gazas ledning har. Ett exempel:

IHH ingår i den inflytelserika
imamen
Yusuf al-Qaradawis terrorlistade insamlingsorganisation Union of
Good. Hans politiska mål är en gudsstat. Han har åtskilliga gånger
legitimerat terrorhandlingar med sin religiösa tyngd. Hans
inställning
till judar är väl
känd:

”Genom historien har Allah skickat
folk att straffa dem för deras korruption. Den senaste
bestraffningen utfördes av Hitler. Genom allt han gjorde – även
om de överdrev på den punkten – lyckades han sätta dem på
plats.”

”Detta var deras gudomliga bestraffning. Ske
Allahs vilja blir det de rättrognas hand som får göra jobbet
nästa gång.”

Men, Qaradawi är ”en ledande
ideologikonstruktör i den islamistiska mittfåran” som ”förordar
flerpartidemokrati, fria val och begränsade mandatperioder”,
enligt Ship to Gaza-aktivisten och religionsprofessorn Mattias
Gardell (se hans Bin Ladin i våra hjärtan, Leopard förlag 2005).

Att Gardell, som ju är syndikalist
och
därmed motståndare till parlamentarisk demokrati, har en grumlig
syn på folkstyre må vara hänt. Det är han heller inte ensam om i
Ship to Gaza, som har flera kända antidemokrater som affischnamn.
Att aktivisterna i Ship to Gaza har haft svårt att dra gränsen mot
de turkiska islamisterna är alltså begripligt.

Men man kan kräva bättre omdöme av
alla dem som de senaste dagarna reservationslöst har uttalat sitt
stöd till Ship to Gaza. Det faktum att Israel bär huvudansvaret för
det skamliga blodbadet fritar på inget sätt Ship to Gaza från
skuld.


Det är tillåtet att vara
motståndare
till demokratin. I Sverige ses det rentav som en del i en levande
demokratidebatt. Men lierar man sig med våldsbenägna och
terrorkopplade hatgrupper blir det farligt och oansvarigt. Det är då
teorierna om konfrontativt ickevåld testas mot en verklighet som
inte är lika tillåtande som den svenska miljön. Mellanöstern är
inget ABF-seminarium.

Ship to Gaza bör inte uppmuntras.