Vilksåhöraren ”Killen i vit skjorta” om tolerans

Känner du till ”Killen i vit skjorta”? Har du sett de klipp som florerar på Youtube från den där Vilksföreläsningen som aldrig blev av så har du förmodligen också lagt märke till honom. I en film sitter han ensam med ett litet gäng demonstranter omkring sig. Någon slår till honom i huvudet, någon annan spottar på honom. Han sitter bara där och tar emot.

I något av klippen ser, eller åtminstone hör, man upprinnelsen. Han har nyss sagt ifrån, bett de många demonstranterna att vara tysta, uttryckt sin önskan om att se den där filmen. Snart får han dubbelt och trippelt igen, verbalt och fysiskt.

Jag noterade Killen i vit skjorta. Noterade hur han snabbt blev hjälte på diverse bloggar, inte minst SD- och/eller islamofobt anstrukna sådana. Eller hur han hängdes ut som rasist och nazist. Hur någon nu skulle kunna dra den slutsatsen av skeendena inne i föreläsningssalen begriper jag inte, men det gjordes alltså på Newsmill häromdagen. Själv tyckte jag att det lät lite märkligt. Jag får väl erkänna att jag har fördomar om nazister och en av dem är att de inte går på konstföreläsningar särskilt ofta.

Nå. Häromdagen hörde Killen i vit skjorta av sig till mig. Han heter i själva verket Jonas och han har förstås också själv noterat att han blivit just Killen i vit skjorta med halva nätet. Han har sett forumen där de tjejer som slog och spottade på honom hängs ut med namn av rasister. Han har sett debattartikeln där han själv kallas nazist. Klippen där någon ropar ”judehora” åt honom medan en annan spottar på honom. Kommentarsfälten.

Ni kan själva föreställa er hur det känns för en person som av intresse för en het konstdebatt och yttrandefrihet begav sig till en konstföreläsning i Uppsala en dag för några veckor sedan.

Jonas har med andra ord lite grejer han vill säga. Inte så mycket om händelsen i sig själv. Men om tolerans, respekt och vördnad.

—————

Tisdagen den 11 maj, 2010, hade Lars Vilks blivit inbjuden att föreläsa om konst och yttrandefrihet på Uppsala Universitet. Titeln var: ”Konst kan i själva verket inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”. Som bekant slutade föreläsningen i förtid, då en kravall utbröt när filmen Allah ho gaybar visades (filmen handlar om homosexualitet och Islam och finns för övrigt att hitta på nätet). För mig var det vämjeligt inte bara att se hur en föreläsare kunde bli attackerad utan också hur människor kunde stå och heja på. Efterspelet är väldokumenterat på youtube tack vare alla kameror som privatpersoner hade med sig (varför jag inte tänker gå in på dessa händelser nu).

Jag har svårt att tro att någon lämnade salen utan att må dåligt. Det här var en förlust för oss allihopa. Efteråt tänkte jag på vad som hade hänt, mitt eget agerande och vad jag skulle göra för att må bättre. Jag bestämde mig för att vända det här till något positivt. Jag tänkte på hur mycket jag hade hört ordet ”respekt”, som betyder så många olika saker att vi riskerar att hamna i onödiga meningsskiljaktigheter så fort ordet används.

Ordet ”respekt” inbegriper så mycket att det kan hindra klarspråk. Därför föreslår jag att ”respekt” ersätts med orden ”vördnad” och ”tolerans”. Vördnad innebär en hög nivå av aktning, medan tolerans är ett neutralt begrepp som innebär acceptans, att man tillåter avvikelser utan att själv nödvändigtvis gilla dessa. Enskilda medborgare behöver inte visa vördnad för någons religion. En religiös människa behöver inte heller visa vördnad för ateism. Ändå bör vi alla visa vördnad för religionsfriheten.

Om någon säger till mig att jag måste visa vördnad för treenigheten eller för någon profet eller någon banal tavla eller musikstycke, då behöver jag inte nicka instämmande om jag inte vill.

Människor gör nästan språkfel när de säger ”jag respekterar din åsikt” när de i själva verket inte håller med. ”Jag tolererar/accepterar din åsikt” vore bättre i detta fall. Vi bör förklara för oss själva skillnaden mellan vördnad för yttrandefrihet och för religionsfrihet, och tolerans för hela spektrat av åsikter och religioner som dessa friheter tillåter. Denna skillnad är grundläggande för västliga demokratier.

Det vi tolererar behöver vi inte heller förstå om vi inte vill. Om jag frågar någon ”Hur mycket vet du om Rastafari?” och denne svarar ”Ingenting, och jag bryr mig inte om det heller!” då är det måhända tråkigt att personen inte är nyfiken, men fullständigt acceptabelt (om ändå ganska arrogant) beteende. Sådant som man får tolerera.

På samma sätt får man tolerera Rastafari i Sverige så länge den inte strider mot svensk lag. Rastafariernas cannabisbruk strider dock mot svensk narkotikapolitik, och på varje Uppsala Reggaefestival görs det klart för hundratals arresterade ungdomar att cannabis inte tolereras (varken i eller utanför religionens ramar). Få svenskar menar på allvar att vi inte får tala illa om den etiopiske kejsaren Haile Selassie (Rastafariernas Gud på jorden) heller. Han misslyckades ju trots allt med en hel del saker, såsom alla statschefer gör i olika grad. Men även om han hade varit klanderfri som person, så borde man väl kunna ifrågasätta hans status som gud och till och med hitta på och upprepa roliga anekdoter om honom om man så ville, såsom man gjorde i smyg om allehanda kommunistiska statschefer i Sovjet.

Ändå tolererar Rastafarierna att andra människor inte bryr sig om och inte vill lära sig mera om Rastafari. Vi vanvördar oundvikligen ju Rastafari så fort vi studerar modern etiopisk historia (Haile Selassie dog 1975). Ändå tolerar vi Rastafarireligionen i bästa möjliga mån, så länge den inte strider mot samhällets ordningsregler. Och hur ofta hör du en Rastafarier som ihärdigt, dag efter dag, försöker berätta om deras Jah (gud)? Skulle en Rastakonvertit bombardera en med religionsinformation hela tiden, då skulle en frispråkig individ kanske säga: ”OK, nu vill jag inte höra mer om Haile Selassie, den Heliga Kryddan eller varför homosexualitet är av ondo”.

Förmodligen skulle rastakonvertiten förbli kompis trots dessa ganska hårda ord – eller kanske just på grund av dessa (att man vågar vara uppriktig med varandra). Här skulle man ha respekt för varandras uppriktighet, någonting som är bra viktigare än den inte sällan tillgjorda vördnaden för någon symbol.

Det är viktigt att vi medborgare förstår att våra trosuppfattningar eller åsikter inte alltid kommer att bli hållna i hög aktning, men att vår tro och våra åsikter kommer att bli tolererade (och därmed skyddadde) så länge de inte bryter mot våra gemensamma lagar. Vi får till exempel inte tolerera privata dödsdomar.

Gör man klart detta från början, från förskolan, då behöver polisen inte skydda allehanda skulptörer, filmregissörer, skådespelare, författare och serietecknare. Precis som man inte borde invagga barn i tron att deras åsikter alltid kommer att högaktas, så kan man inte heller låta människor tro att deras trosuppfattningar kommer att ha samma status som grundläggande samhällspelare såsom religionsfriheten och yttrandefriheten.

De sistnämnda får vi inte nonchalera, ty de är grunden för vår demokrati. Enskilda religioner (oavsett hur många årtusenden de har funnits eller hur många anhängare de har) behöver vi tolerera men inte nödvändigtvis visa vördnad för. Om vi slutar blanda ihop begreppen tolerans och vördnad, då har vi kommit långt i skapandet av ett mer tolerant samhälle.

Och det är just ökad tolerans jag eftersträvar. Därför uppmanar jag alla till ett slut på all förföljelse, såväl förföljelsen av Lars Vilks som all eventuell förföljelse av de som avbröt föreläsningen, samt av de damer som misshandlade mig med örfilar, knuff och spottloskor efteråt.

Jonas Vasur

för tillfället känd på internet som ”killen i vit skjorta”