Man kan inte låta bli att tycka synd om Urban Ahlin

I förra Korseld skrädde Maud Olofsson inte orden om hur hon såg på det faktum att Socialdemokraterna tagit steget att släppa in Vänsterpartiet i en koalition och därmed ge dem chansen till regeringsposition och ministerposter. Jag såg många kommentera saken med drypande sarkasmer om larvig kommunistskräck.

Och jodå. För ett parti som Centerpartiet – med rötterna på landsbygden – så finns det visserligen en djupt rotad kommunistskräck som inte försvinner i första taget. Bönder äger mark och är således mycket misstänksamma gentemot grupper vars mål det ofta är att ta ifrån dem deras ägodelar. Det är inget konstigt med den saken.

I den diskussion vi hade, Maud Olofsson, Katrine Kielos och jag, kom också det gamla klassiska temat ”vilken ministerpost får Lars Ohly?” upp. Olofsson förde upp frågan och Kielos menade något i stil med att det där bara är borgerlighetens desperata försök att skrämma väljare med Ohly. Att Alliansen eller borgerliga debattörer alltid hittar på hårresande alternativ som att Lars Ohly skulle få bli finansminister eller utrikesminister.

Implicit ligger alltså ett antagande om att Ohly kommer att ”oskaddliggöras” på en meningslös ministerpost. Nå. Först och främst ska vi ha klart för oss att ingen ministerpost är helt meningslös. Min programledarkollegas förslag om att Ohly på något vis skulle gömmas undan på socialministerposten är, precis som Maud Olofsson påpekade, inte ett dugg lugnande.

Den valfrihet och de köminskningar och de många nya privata vårdgivare som uppstått under mandatperioden har ingen som helst anledning att inte darra inför tanken på Lars Ohly som minister över deras öde.

Dessutom visar det sig att Kielos inte har rätt i sitt antagande om att Ohly och Vänsterpartiet kommer hållas på replängds avstånd från avgörande politiska frågor och poster. Tvärtom. Dagens artikel i SvD om olika mer eller mindre välbetänkta delar i den rödgröna överenskommelsen om utrikespolitiken visar med all o-önskvärd tydlighet att utrikespolitiken är designad snarare av Hans Linde (V) än av Urban Ahlin (S).

Urban Ahlin låter tillplattad och trött när han försöker värja sig från och ja, faktiskt tona ner, betydelsen av den egna politiken genom att urskuldande kalla den ”utopisk”. Uppenbarligen har den i normalfallet både vettige och kunnige Ahlin tvingats lägga sig i förhandlingarna. Jag kan inte annat än tycka synd om honom.

Uppenbarligen är det högst befogat att gång på gång ställa frågan om på vilka områden Ohly och Vänsterpartiet ska ha sista ordet. Jag tror i ärlighetens namn att det är rätt många, inte minst inom Socialdemokratin, som ställer sig den frågan allt oftare nuförtiden.