Overklighetens folk i riksdagen

Konstnärslönernas avskaffande debatterades i riksdagen i fredags. Det var rätt hisnande. Låt oss först ta en flukt på Anneli Särnblad (S).

”Jag hoppas att ni i majoriteten ser risken med många av de beslut ni fattar. Det gäller även dagens beslut. Jag hoppas ni ser risken att mista ett sammanhållet land, risken att slå sönder kulturpolitiken. Vi politiker, jag och ni, har ansvar för att se de olika verkligheter som finns i vårt land i dag. Politik är ingen såpopera som vi kan luta oss tillbaka och titta på och tycka allt möjligt om beroende på hur vindarna blåser. Politik är allvar, och det förtroende vi fått av väljarna innebär ansvar.”

Fler ser undergången runt hörnet. Exempelvis Esabelle Dingizian (MP)

”Det är kulturskymning som gäller. Jag är innerligt trött på borgarnas kulturfientliga inställning som har kommit till uttryck via deras nedmontering inom olika områden. Det är naturligtvis bara att läsa innantill när det gäller alla de beslut som har tagits. Man har avvecklat det ena området efter det andra. Nu står vi här med ytterligare ett förslag om en avveckling. Denna gång handlar det om inkomstgarantierna för konstnärerna.”

Okej. I fall någon har glömt exakt vad frågan som förstör landets sammanhållning och slår sönder dess kulturpolitik med kulturfientlighet som vapen gäller så är det alltså följande: Ett system med konstnärslöner på livstid för ett relativt litet antal konstnärer avvecklas och övergår i stället i långtidsstipendier för lite fler konstnärer.

Vänsterpartiets Siv Holma lägger så en tjock klick grädde på moset:

”Herr talman! Ibland verkar det som om en viktig drivkraft för att avveckla inkomstgarantin är att det har funnits människor med åsikter som man inte gillar. Jag tycker att det är ganska typiskt för alliansregeringspartierna.”

Här kan vi påminna Holma om att ingen av de konstnärer som i nuläget har konstnärslön kommer att förlora den. Det enda som händer är att ingen ytterligare konstnär kommer att tilldelas en livstidsinkomst. Däremot kommer ett antal tilldelas stålar för långtidsskapande. Hur detta kan innebära att man täpper till munnen på någon övergår mitt förstånd.

Jag har full respekt för att det kan råda delade meningar om vilka modeller för stöd, bidrag, stipendier och annat som är bättre eller sämre. Men jag kan inte hitta minsta tillstymmelse till respekt för den här svavelosande och osakliga argumentationen.

Det är sådant som ovan citat som gör begreppet verklighetens folk relevant. För overkligare än så här kan det nog inte bli.