Några ord om Vilksdebatten

På UNT.se kan man ta del av en längre version av veckans Vilks-tumult i Uppsala. I denna version finns hela den inledande delen av föreläsningen som aldrig fick avslutas. Det sammantagna intrycket av händelsen är inget annat än isande. Tanken att detta är en sorts föreläsning som idag inte kan slutföras hisnar.

Jag har under veckan förvånats av att incidenten ofta analyseras utifrån antagandet att det vi ser är resultatet av att Lars Vilks ”fortsätter” att provocera. Allt han gör och säger antas vara en del i det konstverk som rondellhunden är kärnan i. Kritiken mot Vilks går ofta ut på ett allmänt misstänkliggörande av hans person och hans syften. Han har omväxlande anklagats för att vara islamofob och kändiskåt. Och en simpel konstföreläsning antogs häromdagen vara en listig fälla gillrad för muslimer. Som om Lars Vilks har som enda mål att göra minst en troende muslim ledsen varje dag.

Det är en osannolikt löjlig analys. Lars Vilks är också professor i konstteori och således väl ägnad uppgiften att sätta sin egen provokation i ett bredare konstteoretiskt sammanhang. Och det är detta – varken mer eller mindre – som han gör under den inledande stunden av föreläsningen som alltså finns med på ovan länkade film. Här tecknas en vidare bild av relationerna mellan religion, konst och yttrandefrihet. Ett stort antal exempel på konstnärliga provokationer mot såväl religiösa som andra tabun berörs, jämförs och diskuteras innan allt exploderar i tumult, våld och vrål.

Det finns, i den här debatten, ett spår som bär likheter med en kutym som finns i exempelvis humorns värld. Vi kan kalla det Lex Özz Nujen. Vi vet alla att medan Özz Nujen får skoja om kurder precis hur grovt han vill, så skulle stämningen bli lite mer tryckt om, säg, Henrik Hjelt gjorde det. Professorn i jämförande religionsvetenskap, Mattias Gardell föreslår i en intervju i UNT en liknande ”regel” för konstens provokationer mot religionen.

”Kombinationen konst och religion i Uppsala har rört upp känslorna även tidigare. Då var det konstutställningen Ecce homo i Domkyrkan som väckte debatt, där Jesus framställdes i en homosexuell miljö. Men mellan de här händelserna finns enligt Mattias Gardell inga likheter.

– Ecce homo var en hyllning till det kristna kärleksbudskapet där kristna homosexuella skildrade sin egen plats i evangeliet, även om inte alla uppfattade det så. Hade utställningen däremot gjorts av ickekristna med motivet att skända kristendomen hade det gått att jämföra.”

Problemet är att den jämförelse Mattias Gardell invänder emot är en jämförelse mellan å ena sidan Ecce homo, som enligt honom är korrekt utförd då den är utförd av en konstnär som tillhör det kristna sammanhanget, så att säga, och å andra sidan konst av iraniskan Sooreh Hera, som enligt hans egen definition borde vara mycket lämpad att göra just den konst hon har gjort. Nu fäller han hela hennes konstnärliga gärning,enkom för att den visades av föreläsaren Lars Vilks.

Också generellt är detta en högst problematisk inställning till vem som får kritisera eller provocera en religion och när. Det leder till ständiga diskussioner om vem som har över- eller underläget i varje given situation och det leder till just den sortens märkliga kollektivisering av muslimer som sker gång på gång i debatten om Vilks.

Att göra bråkstakarna i Uppsala till representanter för hela gruppen svenska muslimer är sannerligen inte att vara förstående eller vidsynt mot en religiös minoritet i landet. När förment medkännande debattörer förklarar att deras tålamod är slut med den stygge Vilks elaka provokationer mot muslimer gör de en halsbrytande ihopkoppling av å ena sidan stora grupper muslimer som suckar och rycker på axlarna åt Vilks och å andra sidan en liten grupp som vill sätta eld på hans hus.

Det är en djupt nedlåtande handling som buntar ihop en stor religions efterföljare med samma religions extremister. Det är, kort sagt, inte en okej generalisering. Lite som att göra Knutbysektens känslor och åsikter representativa för alla Sveriges kristnas känslor. För naturligtvis har Lars Vilks helt rätt när han säger att:

”– De som bråkade i Uppsala gör sig själva en otjänst, för det här drabbar alla muslimer. De allra flesta muslimer är ju inte fundamentalister och struntar i de här konstverken.”

Att, som Mattias Gardell gör, hävda att kritiken av en religion endast kan tas på allvar eller ens accepteras om den kommer ”inifrån” är befängt. Här vilar en oerhört obehaglig människosyn där människan målas upp som oförmögen att se utanför ett mycket snävt gruppbaserat och självupptaget egenintresse. Som om vi aldrig skulle kunna bry oss om yttrandefriheter eller rättigheter annat än för dem som är oss på pricken lika.

Slutligen pågår en lite mer teknisk diskussion där yttrandefrihetsfrågan nästan avfärdas som utagerad i sammanhanget, eftersom den ”redan är säkrad”. Poliser VAR ju där och gjorde sitt jobb, Vilks HAR ju beskydd från Säpo osv. Allt är med andra ord i sin lagliga ordning. Yttrandefriheten är en juridikens angelägenhet mellan staten och individen, sägs det.

Visst är det tekniskt sett korrekt, men likväl ett stickspår. Inga friheter och rättigheter klarar sig i ett vakuum. Det är den enklaste sak i världen att göra sig av med dem och stämningar och tidsandor påverkar dylika skeenden.

På så vis är den här debatten både avslöjande och oroande. I valet av fokus avslöjar människor vad de tycker är viktigt…

Många är produkter av den postmoderna samtiden. De verkar nästan tro att man inte är en riktig intellektuell om man inte problematiserar precis allting och de förefaller helt ha tappat sin demokratiska magkänsla – till förmån för ett idogt vändande och vridande.

Hör du till denna grupp tycker du förmodligen att ”yttrandefrihetsfundamentalist” känns som ett nytt och spännande begrepp eftersom det vänder på perspektiven och gör, eeh, grundlagen till det extrema. På ett sätt, tänker du för dig själv, är instinkten om att skydda yttrandefriheten nästan mer primitiv och trivial än viljan att strypa den. Yttrandefriheten är ju, när allt kommer omkring, mestadels en finess som det privilegierade etablissemanget gillar att tjata om.

Som sagt. I valet av fokus avslöjar människor vad de tycker är viktigt. Och väljer man att hellre misstänkliggöra Vilks syften och personlighet, så vänder man också yttrandefriheten ryggen.

Visst. Kanske är det inte med avsikt. Kanske är det bara av lättja eller slöhet. Kanske lutar du dig bara tryggt mot att polisen och Säpo ska hålla yttrandefrihetsfortet åt dig,
medan du raljerar över att Lars Vilks är på gott humör eller över att hotet mot honom är så litet att han i själva verket borde be om ursäkt.

Men, oavsett om du är lat eller postmodernt avtrubbad så bidrar du till samma allvarliga utveckling, nämligen att samhället misslyckas med att med enad röst säga ”Hell no!” till extrema grupper som med våld vill – och lyckas – stänga ner konstföreläsningar och sätta munkavle på konstnärer.

Det är inget annat än isande.