Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen

Vi tog den svenska representanten för
Church of Satan till Uplands Nation i Uppsala, för ett föredrag om
satanism. Någon kristen grupp – jag minns det som folk från
Livets ord men min kompis och medarrangör tycker sig minnas att det
var Svenska kyrkan – höll förbön. De var väl oroliga för att
ondskan skulle smitta studenterna. Jag minns inte så noga, de där
åren runt 1990 är lite dimmiga nu. Jag har för mig att någon gick
ut med kaffe till de fromma. De kunde behöva lite tröst. Enligt
deras tro var det ju djävulen inkarnerad som bjudits in.

De många filmupptagningarna från Lars
Vilks försök att föreläsa inför konstvetarstudenter i Uppsala,
på temat yttrandefrihetens gränser i konsten, gör mig oroad. Det
är inte någon religiöst betingad oro. Det gör fysiskt ont. I
magen. Den säger till då och då när min hjärna borde känna mer
stress. Det känns som håll, ungefär, men kan sitta i upp till ett
dygn när det kommer. Jag har haft samma känningar återkommande
sedan tonåren.

För någon månad sedan var jag i just
Uppsala och föreläste på en studentförening. Rubriken var
”Islamismen i Sverige, hot eller fars?” Jag har ju skrivit en del
om frågan. Jag ska erkänna att jag blev en smula skärrad när en
av landets mer kända islamister dök upp till föredraget. Men
personen i fråga är inte våldsam, tvärtom en beläst, belevad och
verbal man, så det var ingen fysisk oro för honom, snarare en
intellektuell. Gänget som han hade med sig var jag mer osäker på,
men jag antog att de var lika fredliga som sin ledare. När det blev
dags för publikfrågor blev det tydligt att deras tanke med närvaron
var att relativisera och förlöjliga demokratin och
yttrandefriheten. Allt gick civiliserat till, men stämningen var
dålig, och jag upplevde allt som djupt obehagligt. Föredraget blev
heller inget vidare.

Det är närheten, ämnesmässigt och
geografiskt, till anfallet på Lars Vilks, antagligen, som berör mig
så kraftigt. Magen säger ifrån. Den väckte mig klockan fem i
morse.

Jag har upplevt liknande aggressiva
stämningar några gånger nu.


På ett seminarium i somras deltog jag
och ett par andra opinionsbildande journalister i en paneldiskussion
om hur massmedierna skildrat muslimer i samband med kriget mot
terrorismen. Man kan lugnt påstå att vi journalister hade publiken
mot oss. I själva verket satt vi på de anklagades bänk, medan
diplomater från Pakistan och Sudan, några av världens värsta
skurkstater, hade reserverade platser på parkett.

Jag kommer aldrig att glömma
hånskratten ifrån publiken inför begrepp som ”demokrati”,
eller anklagelseakterna när det var dags för publikfrågor. Det var
den fria pressen som var problemet, snarare än fanatismen och
tyranniet, verkade man tycka.

För några år sedan var jag och
lyssnade på en paneldiskussion med Lars Vilks, i Berwaldhallen i
Stockholm. I foajen ledde en grupp män en bönestund. De var inte
intresserade av debatten, men kom in när det var dags för
publikfrågor. Deras ledare utslungade underförstådda hot mot oss
som var där, i en lång monolog. Vi skulle brinna i helvetet, eller
nåt, om vi inte slutade med våra hedniska upptåg och underkastade
oss den rätta läran. Efter monologen marscherade männen ut.
Fullkomligt oemottagliga för samtal. Det blev ganska upprört inne i
lokalen. Folk undrade hur det där hotet egentligen skulle tolkas.


Personligen har jag bara blivit hotad
en gång för mina skriverier i ämnet. En notorisk islamist skrev på
nätet att jag ”borde få på hälsning och få lära sig en liten
läxa”. Jag tog inte så allvarligt på det, trots att han är före
detta nazist med våldsamt förflutet och betydelsefull
propagandaspridare bland svenska islamister. Min arbetsgivare anmälde
dock saken. Det är en principsak. Anmälan sitter uppnålad ovanför
mitt skrivbord på jobbet.

Men hot behöver inte vara direkta
eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med
att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt,
uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter
bli. Jag känner det i magen just nu.


Därför är det märkligt att
uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska
publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande
har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska
tidigare attentatsplaner mot Vilks. ”Det planerade dådet är
alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister”, skrev
PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger
dessförinnan.

Filmerna från Uppsala ger bilden av
ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur
våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen
”isolerad idé” i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i
städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och
precision.

En av personerna som stod i främsta
ledet under anfallet mot Vilks, skryter på Facebook: ”lars
vilks fick stryk hos oss i uppsala allaho akbar”. Hans vänner
instämmer. ”asså han är riktiig gris han borde dööööö ! o
polisen i uppsala borde stämmas för det dom gjorde mot tjejen !
allaho akbar 3alehom !”

Skitungar och hormonstinna unga män,
visst. Men i mobb är de inte roliga att möta. Och deras värderingar
uppstår inte i ett vakuum.

Lars Vilks hann inte ens visa sin egen
konst innan helvetet brakade loss. Det var när han visade ett
avsnitt ur den iranska/nederländska konstnären Sooreh Heras video
”Allah ho Gaybar” som männen rusade fram. Det är värt att
komma ihåg det. En religionskritisk film av en kvinna som flytt den
islamiska diktaturen Iran, i vilken profeten Muhammed placeras i en
homosexuell kontext. Vem är det som kränker vem här?

Häromveckan beslöt humorkanalen
Comedy Central i Sverige att ställa in visningen av ett avsnitt av
den tecknade serien South Park. Såvitt jag vet förelåg inga
konkreta hot. Men uppenbarligen kände tv-kanalens ledning att även
humoristiska tecknade filmer skulle kunna utlösa problem. Tecknad
film självcensureras. I Sverige. På 2000-talet. Av rädsla.

Expressens chefredaktör är den
svenska publicist som på sistone bedrivit bäst opinionsbildning för
vidgad yttrandefrihet, snarare än krympt. Hans resonemang om
anfallet på Vilks, och om yttrandefrihet i teorin och i praktiken,
borde exempelvis Publicistklubbens ledning läsa.

”Det var möjligen ödets ironi att
den kontroversielle konstnären i går presenterades som
föredragshållare av ingen mindre än universitets föreståndare
för kursen ”Kritik i teori och praktik”. Men ett vittne i
lokalen berättade senare för DN.se att de aggressiva männen som
attackerade Lars Vilks jublade efteråt:

– Ja vi klarade det, vi lyckades stoppa
honom!

Då har hoten övergått från teori
till praktik.”