Ledarbloggen
Sanna Rayman
Sanna Rayman
Jag har förargat juridikens bästa boys i bloggosfären. Såväl Jakob Heidbrink som Mårten Schultz bannar mig för min text häromdagen, där jag beklagade mig över att en ung man återfått sina nazistklistermärken på JK:s inrådan. Jag ska erkänna att jag skrev notisen fullt medveten om att kritik från skrå-håll var att vänta. Ibland får man ju våga hoppa, liksom. :-)
Som jag skrev redan i texten så stämmer säkerligen JK:s bedömning. Den har jag inga problem med. I princip har förstås allting gått rätt till. Yttrandefrihets-wise är beslutet så korrekt det kan vara. Det var inte det jag invände mot. Det jag i hävdade var att vi kanske inte måste vända oss till juridiken vid varje knivigt tillfälle.
Jo, menar Heidbrink och hänvisar till att när det är förehavanden mellan skola och elev så är det myndighetsutövning och då behöver vi rättssäkerhet. Återigen har han ack så rätt i princip. Men likväl vill jag påstå att även i skolan sker dagligen överväganden, val och beslut som innebär myndighetsutövning och som äger rum utan kontakt med JK eller polisen. I skolan liksom överallt i samhället sker hela tiden saker som har lagrum och möjlighet att lyftas till juridiska instanser och lösas där. Men även i fall där juridiken har en plats händer det ibland att saken löses utan juridiken. Och jag är inte övertygad om att det nödvändigtvis är dåligt.
I det aktuella fallet hade skolan alltså haft problem med att nämnda klistermärken dykt upp på skolans väggar. Ekot rapporterar att:
”Det var efter att någon klistrat upp märken från den uttalat nazistiska gruppen Svenska Motståndsrörelsen på Furulidsskolan som personalen hittade runt 150 klistermärken i ett elevskåp.”
Låt oss nu föreställa oss att skolan i stället hade haft problem med klotter, kanske sprayade tags till exempel. Vore det lika illa om personalen beslagtog en sprayburk? Är det Heidbrinks uppfattning att då myndighetsutövning föreligger borde sprayburken ha överlämnats till polisen? Ska vi belamra polisen med alla ordningsförseelser som skolan dagligen måste hantera? Jag är inte övertygad om att det är en särskilt rimlig eller vettig lösning.
JK hade hur som helst aldrig fått hantera sprayburken. Den är ingen trycksak. Men Mårten Schultz lyfter i sammanhanget äganderätten. En väldans viktig rätt, absolut! Och liksom i fallet Heidbrink håller jag med honom om allt han skriver – i princip. Och enligt de principer han nämner skulle personalen nog få hålla tassarna borta även från sprayburken. Man kan ju inte konfiskera folks grejer hur som helst och hänvisa till risk för framtida brott.
Men det görs – alldeles säkert. Jag kan utan problem föreställa mig hur spritpennor som klottrat ner bänklock konfiskeras för att förhindra fortsatt klottrande. Jag kan tänka mig hur elaka nidteckningar av klasskamrater tas omhand och rivs i tusen bitar för att lindra den mobbades skymf när bilden skickas runt på rasten eller kopieras för uppsättning på toaletter.
Det räcker med lite fantasi och gott minne för att kunna tänka sig ganska många konfiskationer av olika art som känns, ja, helt okej. Jag föreställer mig dem och jag känner mig inte det minsta upprörd – trots att jag naturligtvis finner äganderätten mycket mycket viktig.
Kontentan av den här historien är inte att en ung nazist har lärt sig värdet av yttrandefrihet. Kontentan är att en ung nazist har lärt sig att de viktigaste fri- och rättigheterna går utmärkt att nyttja mot själva de grundvärden de vilar på. Den lilla lektionen hade vi sluppit om en lärare bara hade tagit klistermärkena och slängt dem i en papperskorg med den fullt rimliga motiveringen att eleven ju hade vandaliserat skolan med dem.
Men i stället för att agera med sådan pondus som vuxensamhället bör ha i lägen som dessa vände man sig räddhågset och osäkert efter juridiken. Vill vi, kan vi, törs vi säga ifrån här? Och juridiken, som är komplicerad, principiell och försedd med ögonbindel, visade sig tyvärr vara till föga nytta som fostrande myndighetsutövare.
Synd, tyckte jag. Och det var väl min poäng med notisen. Så synd. Så onödigt.