Det här med Suzanne Brøgger-besvikelser

Ända sedan Maria Sveland ägnade flera sidor åt att förklara sin Suzanne Brøgger-besvikelse i Bitterfittan har det blivit lite av en obligatorisk ingrediens när Brøgger figurerar i svenska kulturkritiska sammanhang. För några månader sedan hörde jag således en intervju där intervjuaren ägnade sig åt lite funderingar kring problemet ”den fallna gurun” och igår återkom ämnet i en recension i Kulturnytt.

I inslaget refererar Kulturnytts Nina Asarnoj direkt till Bitterfittan och konstaterar att ”det är besvärligt med litterära hjältar. Särskilt när de envisas med att klättra ner från piedestalen hela tiden.”

Recensionen i sig kan jag varken invända mot eller hålla med om, jag har inte läst den nya Brøggerbok som kritiseras, men jag drar på munnen vid slutorden om att: ”trots all den erfarenhet som den äldre författaren skaffat sig, framstår den yngre Suzanne Brøgger som så mycket mer klarsynt och livsklok och framför allt självironisk mitt i det maniska samlandet av upplevelser”.

Jo, det där verkar ju som sagt vara ett kulturarbetarkonsensus sedan Bitterfittan. Brøgger var så att säga ”bättre förr”. Men vad är det egentligen som säger att fenomenet Suzanne Brøgger-besvikelse inte bara består i att personer som idag är mycket yngre än Suzanne Brøgger gillar och förstår den yngre versionen av henne bättre, den hon var när hon var i deras ålder? Och de önskar att hon aldrig hade åldrats för de är inte intresserade av eventuella klokskaper hon inhämtat senare, då dessa klokskaper inte, så att säga, träffar dem rakt i magen. (Vilket är finpladdriska för ”Jävlar i havet vad hon bekräftar min rätt att gnälla!”)

När Suzanne Brøgger intervjuas av huvudpersonen i boken Bitterfittan säger hon att hon numera är tacksam, tacksam för att de hon älskar inte är sjuka eller döende, tacksam över att det finns ömhet i hennes liv. Svelands hjältinna Sara blir oerhört besviken och känner sig övergiven av förebilden Brøgger. Hon vill ju höra författarinnan berätta om hur tvåsamhet är en ”organiserad form av olevt liv” och att lyckliga par inte finns. Som hon gjorde förr.

Själv tänker jag att intresset för Suzanne Brøgger sannolikt skulle ha falnat för längesedan om hennes författarskap hade utvecklats på ett så enahanda och repetitivt vis. Men framför allt funderar jag på vad dessa återkommande besvikelsepiruetter betyder. Vad är det alla dessa besvikna begär av Suzanne Brøgger egentligen? Att hon borde ha stannat i den livssituation som gjorde henne misstänksam och skeptisk mot tvåsamhet – i trettio år? Istället för att ”envisas med att klättra ner från piedestalen”?

Jag tycker inte att det är ett särskilt rimligt krav att ställa på en av sina medmänniskor. Än mindre har man rätt att bli besviken när de inte gör som man vill.