Om klasser och yrken med Björklund

– Alla ungdomar vill ju inte bli akademiker, konstaterar utbildningsminister Jan Björklund när vi i Korseld pratar om huruvida mer yrkesinriktade utbildningar är klasspolitik.

Föga förvånande håller jag med honom. Alla vill inte bli akademiker och man gör människor en otjänst om man på grund av sina egna, mer utopiska visioner, gör valen färre än de kan vara. Regeringen har satsat på yrkesutbildningar och lärlingsprogram och kritiseras för detta av exempelvis Lars Ohly. Då cementeras klassmönstren, menar han.

Att yrken ibland går i arv stämmer, men är det politikens främsta uppgift att se till att det aldrig sker? Och är det bästa sättet att göra det att göra det onödigt och omotiverat svårt att ”bli” vissa yrken som av olika anledningar förknippas med arbetarklass av Lars Ohly? (Ett förknippande som idag ofta är direkt felaktigt eftersom flera traditionella arbetaryrken idag är högavlönade jobb.)

Möjligheterna att slå in på den akademiska banan ska självklart vara stora. Det är de också, tack vare ett generöst studiemedelssystem. Men detta har inte varit diskussionen och problematiken på många år. Problemet är att man har gjort den banan till nästintill ett obligatorium. Varje yrkesinriktad gymnasielinje har samtidigt varit universitetsförberedande och för den skoltrötte, som hellre velat ut på arbetsmarknaden har alternativen varit få.

I SSU:s valreklam som släpptes nyligen ser vi en ung kille som av allt att döma är snickare. Det är kul, men samtidigt kanske det som förvånar mest i filmen vars budskap är att vi ska förvånas. För unga nyutbildade snickare trodde jag nästan inte fanns i den S-märkta världen, där yrkesutbildningar bara möts med misstänksamma farhågor om cementerade klasser.

Det är märkligt, men ändå begripligt. Jag kan förstå att en socialdemokrat upplever att ”kvittot” på att man har bedrivit en klassutjämnande politik är att många många fler än förr blir akademiker, men det som samtidigt sker är att andra lämnas mellan stolarna. Skoltrötta och ovilliga att gå den akademiska vägen, men utan lättåtkomliga valmöjligheter att göra annat. Då har vi hamnat snett och satt upp hinder snarare än öppnat dörrar.

Korseld med Björklund ser du här.