Kd firade första maj med Pippi och Birro

Det var Sjörövar Fabbe som fick
inleda Kristdemokraternas första majtåg. För sjätte året i rad
konkurrerar Kristdemokraterna med socialdemokrater, vänsterpartister
och andra röda fanor i Uppsala. Därefter spelade mässingsorkestern
”Här kommer Pippi Långstrump” till budskap som ”Trygga
familjer vinst för Sverige” och ”Dubblera vårdnadsbidraget”.

Att det i år, liksom tidigare, är
familjefrågorna som står i centrum är naturligt. Dels för att det
är kristdemokratiska hjärtefrågor, men också för att den
borgerliga familjepolitik som Kristdemokraterna är den tydligaste
försvararen av har ett starkt stöd.

När svenska väljare blir tillfrågade
vill en överväldigande majoritet i undersökning efter undersökning
ha möjlighet att bestämma själva vem som ska vara hemma med barnen
när och vilken typ av barnomsorg som passar bäst för dem.

Kristdemokraternas modell är
vårdnadsbidraget, som partiet nu vill fördubbla till 6000 kronor i
månaden. Enligt en färsk Sifo-undersökning finns det ett starkt
stöd också för detta, men detta ska nog främst tolkas som att
familjer vill ha valfrihet att ordna sin vardag själva.
Vårdnadsbidraget är inte enda sättet, och inte heller
tillräckligt, för att öka familjernas makt över sin vardag.

Tydligast på den punkten, av de talare
som Kristdemokraternas samlat i Uppsala, var partiledare Göran
Hägglund som påpekade att vårdnadsbidraget är en teknik, men
själva idén är att människor ska bestämma själva.

Är det en ambition som borde förena
allianspartierna så är det att inte bli de tekniska lösningarnas
försvarare. Lika lite som det bör vara ett politiskt mål att alla
barn ska gå i förskola, lika lite bör vårdnadsbidraget vara ett
mål i sig.

Den skiljelinjen mellan ett borgerligt
och ett rödgrönt alternativ blev tydlig när vårdnadsbidraget
debatterades i Sveriges radios P1 härom dagen och
Socialdemokraternas Veronica Palm hävdade att det skapar problem
genom att dra resurser från förskolor, som i vissa fall tvingas
lägga ner. Som att dessa alltid skulle ha ett egenvärde, även om
familjer väljer en annan lösning.


Störst applåder i Uppsala fick dock
författaren och debattören Marcus Birro för sitt brandtal för
familjen. ”En gerillarörelse för barnen och kärleken, det är
vad det här landet behöver”, menade han. Birro har blivit den
lilla kärnfamiljens företrädare, men ska budskapet om familjens
betydelse bli verkligt intressant behöver partiet tydligare betona
det som riksdagsmannen Mikael Oscarsson lyfte fram, nämligen att
familjer kan se olika ut.

Där kan Astrid Lindgrens böcker och
barnvisor tjäna som en utmärkt illustration. Pippi Långstrumps
familj liknar ingen annan, men, en frånvarande pappa till trots, är
det största hotet mot hennes välbefinnande Prussiluskan.