Ledarbloggen
Per Gudmundson
Per Gudmundson
Åtta minuter in i finansminister Anders Borgs presentation – han
hade precis kommit till faktabladet om procentuell förändring av
nyckeltal sedan januariprognosen – gick brandlarmet. Journalistkåren
åsåg skadeglatt hur ministern och tjänstemännen och vakterna och
vaktmästarna och serveringspersonalen blev allt mer kallsvettiga under
de fruktlösa försöken att få tyst på det kraftiga ringandet. Men det
tycktes aldrig ta slut.
Det hela berodde på ett bygge i fastigheten intill, visade det sig.
Efter nästan tio minuter kunde presskonferensen åter ta vid. Men skadan
var redan skedd. Kaoset hade direktsänts i åtskilliga webbtv-kanaler,
journalisterna i salen såg osedvanligt muntra ut, och det fanns inte en
chans på jorden att symboliken i ett brandlarm mitt under
finansministerns ekonomiska prognos skulle kunna undgå att utnyttjas av
oppositionen.
– Vi får vara glada att det inte är i svensk ekonomi det ljuder några
larmklockor, sade Anders Borg i ett försök att återfå kontrollen över
dagordningen.
Bortom larmet finns det dock saker som är värda att uppmärksamma i
regeringens ekonomiska vårproposition. Under omkring ett halvårs tid
har finansministern vid presskonferens efter presskonferens kunnat
presentera uppjusterade ekonomiska prognoser. Och även idag visade det
sig att framtiden ser ljus ut.
För kommande mandatperiod beräknas sysselsättningen öka,
sjukersättningarna minska, jobbtillväxten ta fart, avbetalningarna på
statsskulden fortsätta och så vidare. Sverige går ur svackan, och
återkommer till överskott i finanserna om två år.
Det är när man jämför Sverige med övriga EU som det blir tydligt att
Alliansens politik har klarat krisen. Sverige har exempelvis fortsatt
att amortera på statsskulden under hela tiden. Som andel av BNP antas
statsskulden från och med nu krympa ner till under 30 procent i slutet
av nästa mandatperiod. Detta när snittet i EU väl snarare ligger på 90
procent av BNP i skulder, och där åtskilliga länder ligger långt över
100 procent av BNP i skuld! Sverige har ordning och reda i finanserna,
och kan nu prata om skattesänkningar och reformutrymme när andra tvingas
till drakoniska åtgärder.
Även när man jämför med tidigare kriser faller Alliansens
hantering väl ut. Jämfört med 1990-talskrisen ser tappet på
arbetsmarknaden ut att bli mest som ett hack i kurvan. I 90-talskrisen
sjönk arbetskraften och sysselsättningen djupt och fastnade där. Den här
krisen ser stigande kurvor redan i år. Enligt prognosen i budgeten
kommer mellan 200.000 och 300.000 personer att lämna ersättningssystemen
– sjukersättning arbetslöshetsersättning, aktivitetsstöd – under
kommande mandatperiod. Sysselsättningen kommer att vara tiondelar från
80 procent – något som internationellt sett är högt och som oppositionen
har som mål, fastän Alliansen med sin politik kan prognostisera
detsamma nu. Det säkraste sättet för Mona Sahlin att uppfylla sitt mål
skulle helt enkelt vara att lägga sin röst på Alliansen i höst!
Mot bakgrund av att vi har genomlidit den största ekonomiska krisen
sedan depressionen är allt detta mycket hoppingivande.
Det larmas mycket i politiken och så ska det vara. Självfallet
skulle regeringen kunna göra mer för att underlätta för företagen att
växa och anställa, och det är begripligt att företagarorganisationerna
larmar om det. Det är lika naturligt som att oppositionen gnäller om
”för lite” eller ” för sent”.
Men bakom allt larm finns det mätbara fakta. De prognoser som ligger
till grund för vårbudgeten är en kombination av bedömningar av oberoende
instanser. Det är inte i huvudsak politiskt fiffel som ligger bakom
siffrorna. Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, Riksbanken,
Statistiska centralbyrån och andra bedömare gör antaganden om den förda
politiken, räknar på utfallet, och prognosticerar. Finansdepartementets
tjänstemän försöker lägga sig i mitten av detta. Och bedömningarna är
hyfsat eniga. Det ekonomiska läget ljusnar.
Men det är under förutsättning att den förda politiken får
fortsätta. Att nästa mandatperiod inte innebär återställare i
sjukförsäkringen, höjningar av arbetsgivaravgifterna, och annat som De
rödgröna har lovat att genomföra om de vinner valet. Deras förslag
kommer garanterat att försena och reducera återhämtningen i ekonomin.
Det är objektivt mätbart. Hundratusentals jobb står på spel, om man ser
det över hela mandatperioden.
På en punkt har alltså oppositionen rätt. Dagens budget innebär ett
vägval. Det är tydligt om man tar till sig fakta bortom larmet.