Statsfinansierade graffitibrigader

”You know graffiti won’t die”, lovar Promoe i sin graff-lovsång These walls don’t lie. Det har han nog rätt i. Hur mycket nolltolerans som än uppbådas kan sådant sällan kväsa kreativitet, särskilt inte kreativitet vars själva bränsle till dels är det faktum att den utövas i skydd av natten på oväntade och otillåtna platser. Förhållandet är symbiotiskt. Det är inte givet att varje gatukonstnärs hetaste önskan är att allt det han eller hon gör vore tillåtet. Illegaliteten är ofta – om än inte alltid – en del av konstformen.

I Caracas frodas gatukonsten just nu. Dock talar vi här om statsunderstödd sådan. I New York Times läser jag om flertalet graffitimålare som målar på statsmaktens uppdrag och bekostnad. Regimen tar i tilltagande grad gatuartister under sina vingar och gör dem till en integrerad del i pr-arbetet för statsideologin. Under året har det departement som kallas ”The Ministry of Communes” skapat graffitigrupper. Några är en integrerad del av ministeriet och uppmuntrar fler att verka i samma anda genom att hålla workshops runt om i stan.

Det finns även en del grupper med lösare band till staten. Dessa arbetar mer ”autonomt”, men får färg och material bekostat av staten. “Vi har en hel del frihet här att göra vad vi vill”, säger Yaneth Rivas, 27, som är med i en av dessa.

Tillåt mig tvivla på den där friheten som erhålls jämte den kostnadsfria sprayburken. I artikeln nämns åtminstone ingenting om konst som öppet kritiserar den politiska makten i Venezuela. Tvärtom.

”Statsfinansierade brigader av graffitiartister och väggmålare täcker in stadens väggar med politiserade budskap som går från snabbt dirskrivna slogans till stora färgsprakande verk.

De mer öppet politiska bilderna tenderar att glamorisera president Hugo Chávez bolivariska revolution och hans demonisering av Washington är ett favoritämne.”

En sociolog i USA får sedan säga sitt om fenomenet, men hennes analys lämnar en del att önska, kan jag tycka:

“These groups share the objective of reclaiming public space and turning it into a kind of street periodical that can be constantly renewed and painted over to get their message out.”

Så mysigt det låter! Och vilken tur att deras vilja att ”reclaima” det offentliga rummet i Caracas på ett så perfekt sätt sammanfaller med Hugo Chávez vilja att betala dem för att göra det. Och vilken tur att deras budskap harmonierar så väl med hans!

Så att de slipper hela den där grejen med nolltolerans och sånt, menar jag.

These walls don’t lie? Hmm…