Jupp, det blåser

Många telefonsamtal och mejl blir det, efter vissa texter. Andra ger mycket blogglänkar och kommentarer. Min text i dagens tidning tillhör den förra kategorin, som genererar en ständigt ringande telefon och en god skörd i inboxen. Alldeles uppenbart finns här en hetlevrad landsbygdsdebatt som helt enkelt aldrig når riksmedierna.

Förklaringen till det är nog ganska enkel. Vindkraftverken uppförs inte i Stockholm. Här är de endast ett sånt där nytt energislag som sägs vara fint och bra. Och även om de flesta av oss vet att vindkraften aldrig någonsin kommer att bli ryggraden i svensk energiförsörjning så resonerar nog många som så att det ändå är bra om dess andel utökas. Intuitivt känns vindkraft rent, enkelt och rätt på nåt vis.

Men ingenting är enkelt när det görs i industriell skala. Och det är dithän vindkraften tas i och med de satsningar vi ser nu. Vi talar inte längre om en och annan mölla av modernare snitt, utan om stora parker av vindsnurror, som vare sig man vill det eller inte, gör ett högst iögonfallande avtryck varhelst de förs upp.

Möjligheterna att bygga ut vindkraften har förbättrats genom att regeringen har förenklat regler och förfaranden. Men jag får allt mer en känsla av att dessa förenklingar faktiskt har gått så långt att de i praktiken innebär att lokal opinion körs över och äganderätt ignoreras.

I min inbox skockar sig nu mejl där människor berättar om hur grannfejder uppstår när en granne tackar ja till lukrativa avtal med vindföretagen, medan övriga grannar snällt får se på medan deras mark sjunker i värde. Hur kommuner kör över befolkningen, hur företag kör över kommuner. Fiffel med bullernivåmätningar och tillståndsgivning. Att andra verk än vad som inledningsvis var sagt uppförs, verk som inte hör hemma på land utan i havsmiljö. Jag kan omöjligen kolla upp allt jag får höra, det är som en flod. En energisk och mycket upprörd flod.

En man skäller och gormar på mig i luren. Egentligen tycker han att min text var ”balanserad och bra”, men uppenbarligen är han full av frustration som måste ut så till slut får jag ändå klä skott för alla mediers totala ointresse. Hans Bergslagen är ”förstört”, förklarar han. Därtill har EU-regler ignorerats, liksom naturvärden och invånares protester. Han börjar nästan gråta och kastar till slut på luren med ett ”ni bryr er inte”.

Oerhört många levererar den ena siffran efter den andra om effekter och kostnader. När bär sig ett vindkraftverk? När har kostnaden för uppförandet betalats av, så att inte bara rotorbladen utan också själva ekonomin i en snurra, ”går runt”? Jag har hört många olika uppgifter om den saken idag, vill jag lova. Det är minst sagt förvirrande. Alla hänvisar till hyfsat trovärdiga källor och beräkningsgrunder.

Om jag hade en aning om att regeringen bäddar illa för sig i vindkraftsfrågan när jag skrev dagens artikel har reaktionerna knappast givit mig skäl att ompröva, tvärtom. Det verkar finnas en hel del uppdämd ilska och maktlöshet därute. Såväl den här regeringen som De rödgröna borde verkligen fundera igenom om det kan kallas ansvarsfull politik att satsa på och subventionera ett energislag som ger så lite – och dessutom tvinga det på människor.

Här finns en mycket läsvärd rapport från möte som hölls av protesterande lokalbefolkning på Sätila bygdegård tidigare i vår, då de är mindre pigga på att få en vindkraftspark om 16 stycken 150-metersverk uppförd i ett gammalt kulturlandskap.

Nog blåser det runt vindkraften, alltid.