LO ökar klyftorna

Hade jag varit en mindre nogräknad skribent hade
jag valt den rubriken. Eller för att förklara det hela på LO-språk: nu
blir de rika rikare, och fattigdomen ökar.

Men låt mig också ge en mer utförlig förklaring:

Med det relativa fattigdomsmått som används i Sverige räknas
den som har en inkomst som är mindre än 60 procent av medianinkomsten som
fattig. Medianinkomsten (räknat som disponibel inkomst) är ungefär 190 000 (2008, den kan
antas vara något högre idag).

Om vi som exempel utgår ifrån det handelsavtal som tecknades i går så kan vi först konstatera att en genomsnittlig butiksanställd tjänar 20
000 kronor i månaden.

Vilket motsvarar en disponibel inkomst på ganska precis 190
000 kronor per år.

När nu kollektivavtalet kommer att ge i snitt 4,7 procents
högre löner på två år för handelsanställda som ligger kring medianvärdet så
innebär det, allt annat lika, att medianinkomsten i riket ökar. Därmed hamnar
också fler, per automatik, i den grupp som har en inkomst under 60 procent av
denna. I ett slag har alltså Wanja Lundby-Wedins LO lyckats öka fattigdomen,
eller klyftorna, som hon skulle säga, i Sverige. Sedan är ju inte allt annat
lika. Handels är inte det enda förbund som får löneökningar. Och om
handelsanställda är relativt lågbetalda tillhör flera av LOs andra medlemmar
”den rikaste halvan” av befolkningen som det brukar heta. De rika blir rikare.

Poängen är att detta blir ett absurt sätt att tala om
klyftor och fattigdom. Oavsett vad man anser om rimligheten i de överenskomna
lönehöjningarna. Lundby-Wedin borde vara den förste att inse att det inte är
ett problem om människor får det bättre. Men så blir det om man beräknar
fattigdomen relativt.

Det skulle vara intressant att se någon utreda de
fördelningspolitiska effekterna av LOs avtalskrav i detalj. Men hade regeringen
genomfört reformer som fått motsvarande effekter hade inte Lundby-Wedin dragit
sig för att beskriva dem i termer av ”ökade klyftor”, ”slå mot de svaga” och
”fler fattiga”. Var så säker.