Lite mer om tredjedelarna

Apropå dagens text har jag kommit i samtal med Marika Lindgren Åsbrink på S-bloggen Storstad.

Än så länge har vi inte kommit längre än hennes kommentar > mitt svar. Men intressant diskussion är det hur som helst. Korspostar därför en lätt omarbetad version av resonemangen i mitt svar på hennes bloggpost även här:

Det finns som jag ser det några problem med debatten om sjukförsäkringarna, vilket kan illustreras av det faktum att man väljer att se det som ett misslyckande när 2/3 av en grupp långtidssjukskrivna börjar arbeta eller arbetsträna, eller liknande. Det försökte jag belysa i dagens text.

Många av de debattörer som rackar ner på reformen har också för vana att inte låtsas om att den bortre parentesen och omförsäkringen som därpå följer faktiskt inte gäller alla. Sjuka som inte lär tillfriskna eller helt enkelt är för sjuka/utan arbetsförmåga har 80 procentig ersättning och den bortre parentesen gäller inte dem. De omfattas alltså inte av den gradvisa sänkningen. Det är värt att komma ihåg om man vill ha en någorlunda hederlig debatt.

I övrigt är det förstås så att de som inte går tillbaka till sjukförsäkringen nu inte mirakulöst och i ett trollslag blivit friska. Det påstår jag inte. Nej, de arbetstränar och prövar sig fram. Ett exempel rapporterade vi om i SvD i går, men det finns förstås fler.

Man skulle kunna se den utvecklingen som en framgång. Men av någon anledning envisas många med att det är ett misslyckande när två tredjedelar faktiskt börjar ta några kliv framåt. Detta med hänvisning till att den sista tredjedelen återgår till sjukskrivning.

Okej. Så man är emot den lyckade delen av reformen med anledning av den del där det gick sämre. Visst. Jag kan förstå att man ogillar det som går dåligt. Men eftersom jag sällan hör några som helst konstruktiva förslag, annat än vredgade utfall eller kanske tal om återställare, så kan jag inte annat än läsa kritiken som att det var bättre när samtliga tredjedelar var sjukskrivna – högst oklart varför. Särskilt som det på sina håll rentav har gått över förväntan, även om det fortfarande är tidigt att säga om detta gäller över hela landet.

Marika L-Å anför ett drastiskt argument om att ”avskaffa möjligheten att sjukskriva sig” kanske är lika bra om det nu är så hälsosamt att inte vara sjukskriven. Det är fyndigt, men, som hon själv skriver inte en särskilt vettig idé. Det finns som sagt olika former av sjuk. En del är så sjuka som beskrivs ovan och då är det inga parenteser alls som gäller. Andra kanske behöver öva upp sin arbetsförmåga på olika sätt. Sjuk och arbetsför är som bekant inte alltid samma sak. Det är klart att man ska kunna sjukskriva sig. Men all sjukdom botas inte av sjukskrivning.

För, det finns också grupper som faktiskt blir sämre av att gå sjukskrivna. Många av våra långtidssjukskrivna har symtom som rygg och nackvärk och depression. Ganska vaga, men samtidigt oerhört jobbiga tillstånd som maler på. Det är möjligt att göra något åt det. Och där har vi förut sett en politik som inte gjort särskilt mycket alls. Jag menar att det är oerhört grymt.

Det finns självfallet mer rehabilitering att göra. Men de delar av den utskällda rehabiliteringskedjan som faktiskt fungerar är inte fy skam och borde vara något som kritiker som Marika L-Å snarare manar på regeringen att bygga ut mer. I stället blundar man helt för att det ens finns. Satsningen är redan nu ganska väsentlig och den har dessutom hamnat där den behövs, dvs där vi har långa sjukskrivningar etcetera.

Nå. Debatten lär väl fortsätta, vi har ju valår och allt…