Är det så illa om någon får det bättre?

2010 har utnämnts till EU:s fattigdomsår. År 2000 var målet
att utrota fattigdomen, nu har det devalverats till att den ska minska med 25
procent till år 2020. Det verkar gå sådär, för fattigdomen har ökat något,
enligt organisationen European Anti poverty network.

Och det låter förstås illa. Men EU använder ett relativt
fattigdomsbegrepp, där fattig är att ha en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten. Poängen med det är att fånga in de sociala skillnader som
kan finnas även i rika länder. Och att de kan ha negativ betydelse ska
visserligen inte förnekas.

Problemet är bara att fattigdomen statistiskt sett då kan ha
ökat för att fler har fått det sämre. Eller för att medianinkomsten har ökat. I båda fallet har så att säga klyftorna
ökat. Men om det alltid är dåligt att människor får det sämre, är det inte lika
självklart – eller inte alls självklart, beroende på hur man ser det – dåligt
att några får det bättre.

Det relativa fattigdomsbegreppet förmår inte att fånga in
den skillnaden och det är olyckligt. I Sverige har till exempel medianinkomsten ökat under många år. I ett sådant läge kan fattigdomen ha ökat utan att de som har det sämst egentligen har fått det sämre, de kan till och med ha fått det bättre. Och även de allra starkaste anhängarna av Jämlikhetsandens tes måste väl ändå hålla med om att det är bättre än en situation där medianlönen är konstant och de fattiga har fått det sämre?