Den här gången var det eleverna som fick betala

Min söndagskrönika i dag tar avstamp i frågan om yrkesutbildningen. Under 1980- och 1990-talen var det högsta mode att tala om yrkesutbildning som något snävt och begränsande som höll människor nere. Motmedlet blev ett gymnasium, designat av skolminister Göran Persson, med mer teoretiska studier och allmän högskolebehörighet åt alla. Alla skulle gå gymnasiet, alla skulle läsa mycket teori.

Resultatet i verkligheten? Ett gymnasium som ser ner på dem som vill gå vidare till arbetslivet efter 12-13 år på skolbänken, otillfredsställande yrkeskunskaper hos dem som går ut – och hårdför utslagning av många skoltrötta. En fjärdedel av dem som börjar gymnasiet har inte slutbetyg fyra år efter att de satte i gång, trots att studierna bara ska tre år. Ekonomihistorikern Jonas Olofsson beskriver vad som hänt i boken Krisen i skolan (Boréa Bokförlag, 2010). Innehållet finns i starkt komprimerad form i den här artikeln i Göteborgs-Posten.

Men jag lyfter också diskussionen till ett mer idémässigt plan och återknyter till den senaste tidens debatt om konservatismens idéer. Är det något som konservatism numera har att erbjuda är det vaccin mot den sorts hårdragna världsförbättrarprojekt som treårsobligatoriet är ett exempel på. Reformatorerna vill mänskligheten så oändligt väl men lämnar alltför ofta de enskilda människorna guppande i sitt kölvatten. Här är jag inte säker på att Jonas Olofsson, som ganska nyligen lämnade Vänsterpartiet, håller med. Men man kan ju alltid hoppas.