Vad tror vänstern att den kan lära av Kuba?

Expressen skriver idag om våra riksdagsledamöters studieresor, och i artikeln framgår att miljöpartisten Jan Lindholm besökt Kuba för att studera det kommunistiska miljöarbetet.

Det gjorde jag själv för två år sedan, varvid jag skrev följande.

”Nu vet jag hur det går till. Här i provinsen Holguín har myndig­heterna
helt enkelt gjort hembesök och konfiskerat hushållsapparater som de
bedömt vara för energi­slukande.

I gengäld erbjuds lån till nyköp. ­ En gammal gumma kan således bli
skyldig staten 10000 kubanska ­pesos efter att ha fått kylskåp och tv
beslagtagna. Det är mer än hon kommer att kunna tjäna under ­resten av
sitt liv. Pensionen ligger runt 240 pesos – en svensk hundralapp i
månaden.”

Att folk på vänsterkanten fortfarande kan inbilla sig att det finns något att lära av Kuba är helt otroligt.

Ekot rapporterar i dag om damerna i vitt, och deras fantastiskt modiga protester mot den repressiva statsmakten. Jag skrev om dem under min resa, jag också.

Hemma hos Laura Pollán, ledaren för Damerna i vitt, får vi höra vad som
har hänt. I mars månad hade det gått fem år sedan massgripandena, och
fortfarande sitter 55 av de ursprungligen 75 dissidenterna i fängelse.
Damerna i vitt försökte därför den 15 mars lämna ett protestbrev till
chefen för inrikesdepartementet. Men på vägen dit stoppades de av
säkerhetspolisen och en mobb biffiga proffsrevolutionärer som bussats
in för att ropa Castrovänliga slagord och blockera vägen.

Så på måndagen den 21 april försökte de igen. De var tio personer. Den
här gången tog de sig en och en på olika vägar till torget utanför
inrikesdepartementet, där de samlades strax efter sex på morgonen. Där
stod de sedan och väntade på att kontorstiderna skulle börja. Samtidigt
ringde de och berättade för oberoende journalister vad som hände:
information som snabbt sändes ut av den fria radion i Miami. Klockan
åtta kom säkerhetspolisen och uppmanade dem att gå. Samtidigt strömmade
folk till för att titta.

Strax efter nio sade säkerhetspolisen att betänketiden hade gått ut.
Kvinnlig uniformerad polis, i samarbete med civilklädda agenter och
inbussade proffsrevolutionärer, släpade damerna, som nu satt sig ner
och bildat kedja i armkrok, till en buss för hemtransport.

När vi sitter i Laura Polláns vardagsrum kommer ytterligare två av
damerna. De skrattar högt och jämför varandras blåmärken. Deras mod är
ofattbart.