Vadå våldsmän, de är ju bara ”styggingar”!?

Dagens huvudledare i SvD hävdar att man i en rättsstat inte bara bestraffar brott för att göra förövarna till bättre människor utan att man straffar också av moraliska skäl. Dels ger man genom straffet uttryck för medborgarnas rättsuppfattning, så som den kodifierats i lagen, dels ger man brottsoffret upprättelse genom att visa att samhället känner respekt för den drabbade och inte accepterar vad han har utsatts för.

Utgångspunkten var en debattartikel på Brännpunkt där kriminologen Jerzy Sarnecki drog sin gamla visa om bestraffningens elände för Gud vet vilken gång i ordningen, nu med Björn Fries (S) i sällskap. Sarnecki/Fries artikel är ett generalangrepp på de borgerliga partiernas försök att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten. Dels är en sådan offensiv överflödig, eftersom våldsbrotten har planat ut efter många års ökning medan andra brott till och med minskar. Dels varnar de för att bestraffning inte ”påverkar unga människor positivt”.

De har däremot ingenting att säga om offrens situation, och de skriver inget om att straff kan ha andra skäl än förövarnas uppbyggelse. Kombinationen blir minst sagt stötande, vilket vi påpekar i ledaren.

Detta har föranlett juristen Jakob Heidbrink vid högskolan i Jönköping att rycka ut till Sarnecki/Fries försvar. Hans bloggpost rymmer mycket underligt docerande, men jag fäste mig vid något annat.

Ibland blir en världsbild synlig i en formulering eller ett ordval. Som när Heidbrink ska ondgöra sig över att krav på straff är en sorts primitiv hämndlystnad och han då talar om brottslingarna som ”styggingarna”.

Tänk på vilka som åsyftas rent konkret. Till exempel:

• En kille som våldtar en tjej medan hans kompis håller fast henne.

• Tre 17-åringar som slår sönder näsan på en 12-årig grabb, stjäl hans mobiltelefon och lämnar honom gråtande.

”Styggingar”…. Lika smakfullt som solidariskt.