Sanna Rayman
I går åkte jag hiss tillsammans med tre snubbar och två tjejer. De arbetade väl någonstans här i huset, antar jag och var på väg tillbaka från lunch. De småpratade lite och en av tjejerna skojade om dagens datum, 8 mars, och att hon nog allt tyckte att de manliga kollegerna borde bjuda henne och övriga tjejer på tårta till kaffet sen.
Vad jag inte visste vid tillfället var att detta var ett högst olämpligt sätt att prata om 8 mars på. Ty den internationella kvinnodagen är, vad jag förstår, en mycket allvarlig dag då det inte är comme il faut att vara munter eller positiv. Nej, på den internationella kvinnodagen hedrar vi kvinnor som bekämpat förtrycket, kvinnor som fortfarande är förtryckta. Däremellan kan tid också avsättas för strukturell avsky mot män. Vad vi definitivt inte gör är att låtsas som om någonting har gått framåt. Det är att förminska inte bara kvinnodagen utan alla kvinnor.
På den internationella kvinnodagen går det således inte alls för sig att twittra ut ett allmänt hållet ”grattis” till kvinnor. (Eller ja. Egentligen, i den verkliga världen, går det förstås utmärkt att fira kvinnodagen. Det gjordes hej vilt i går, på många håll och med varierande grad av allvar och skoj).
Så det var kanske inte firandet i sig. Problemet på Twitter var snarare att vem som helst inte får fira den eller låta glad. Till exempel inte moderater. På den internationella kvinnodagen behandlar vi dessutom endast lidande kvinnor som grupp. Glada kvinnor eller kvinnor utan något särskilt adjektiv alls får icke omnämnas i grupp. Heller ej uppskattas i generella termer, då det kan uppfattas som en patriarkal klapp på huvudet.
I går lärde sig De nya moderaterna en läxa i the fine art of sociala medier, har jag nu förstått.
Jodå. Visst gjorde de det. Och den läxan var:
Det är inte lönt att försöka prata med Twitter när hela Twitter har fått mens.