En fundering om kvotering så här den 8 mars

I dag är det, som jag konstaterade i min förra bloggpost, den 8 mars och internationella kvinnodagen. Det är också måndag, vilket betyder att det finns en helgskörd av mejl att gå igenom när man kommer till jobbet. Idag fick jag bland annat ett mejl med en formulering som jag har fått förut och som alltid stör en smula.

Missförstå mig rätt. Det var ett trevligt mejl, med intressanta kommentarer och infallsvinklar. Alls inte ett mejl jag hellre hade sluppit eller något sånt. Men, inledningsvis förklarade avsändaren att han fann mig ”lika intressant att läsa som från din föregångare, Maria Abrahamsson”.

Jag ska inte vara förmäten. Det är förstås för mycket begärt att läsare i allmänhet ska ha koll på vem som anställdes när och slutade när. Men faktum är att jag och Maria hann med att vara kolleger i över ett år innan hon gav sig av mot nya politiska äventyr.

Jag är varken Marias arvtagerska eller hennes efterträdare. Det är förvisso ett sjusärdeles smickrande omdöme, men jag tror tyvärr inte att orden väljs enbart för att smickra. Det finns också en närmast omedveten föreställning om tingens ordning bakom det där. Ett antagande som görs alldeles för lättvindigt. Om utbytbarhet och kön som enda avgörande faktor. En föreställning om att tjejen finns där mest bara för att ”man ska ha en tjej”.

Mig veterligen finns det inte en öronmärkt plats för ”en tjej, vilken som helst” på Svenska dagbladets ledarsida. Ändå tror jag att denna föreställning är anledningen till att jag så ofta får höra formuleringar av denna art. Det är trist, inte minst eftersom det får mig att tänka i samma banor. Jag kan ju aldrig vara helt säker på att åtminstone inslag av kvotering har hjälpt mig hit, liksom.

Tänker jag inte dessa tankar själv, så finns det alltid någon som är redo att säga det. I kommentarsfältet till föregående bloggpost hävdar exempelvis en ”Kerstin”, ilsk över att jag uttalar mig mot kvotering, att jag är inkvoterad på SvD. Nej, visst! Man ska inte hänga upp sig på enstaka utfall i ett kommentarsfält, men den där lilla illvilligheten fick mig att fundera…

Det är uppenbart att ”Kerstin” finner min inställning till kvotering provocerande. Så provocerande att hon anklagar mig för att själv ha dragit fördel av kvoteringsverktyget. Detta förbryllar mig. Vore jag kvoterad, vilket jag alltså tror och hoppas att jag inte är, borde det väl i Kerstins ögon bara vara ett plus – inte något som ligger mig i fatet?

Hur kan det komma sig att någon som anser att kvotering är att föredra, samtidigt använder kvoteringsbeskyllningar som vapen?

UPPDATERING

Jag upptäckte nyss att kommentaren från ”Kerstin” är borttagen. Vet inte varför eller när det hände, men det spelar egentligen inte så stor roll för funderingarna ovan.